Expropriering av varor den nya folkrörelsen

Hör inslaget här.
“även anställda står för en del av svinnet. Varor för drygt två miljarder kronor stjäls av anställda.
– Skillnaden jag kan se från när jag hanterade sådana här ärenden på 70-talet är att då skämdes man för det man gjort. Nu är det flera inblandade på samma arbetsplats och man pratar om det öppet, säger Dick Malmlund, säkerhetschef på Svensk Handel.”

Strejk på Svininfluensafabriken

Efter de massiva beställningarna av vaccin emot svininfluensan(som ökade företagets utdelning med 23%) så tyckte cheferna på företaget som producerar det, att de hade råd med en löneförhöjning på 6% åt sig själva. Att de samtidigt, med hänvisning till inflationen, påstod att de inte hade råd att höja så mycket som tidigare beslutats, föll inte i god jord. Mer än 5000 arbetare är nu ute i strejk på medicinföretagets fabriker.

Läs mer:
Libcom

Istället för gatsten

Snöbollskrig slutade med poliskonfrontation

En chaufför i storstadsjeep blev en lovlig måltavla när han körde förbi ett snöbollskrig i Washington. Chauffören, som visade sig vara polis, drog sin pistol, vilket retade upp folkmassan ännu mer. Fler poliser blev kallade till platsen och en man arresterades medan massan skanderade. “Dont bring a gun to a snowball fight”.

Babylon får syndikalistfack olagligförklarat

Konflikt med biograf slutar med att fackföreningen förbjuds

De tyska syndikalististerna i FAU-B(Berlin) har förlorat sin lagliga rätt att organisera sig. Efter att FAU krävt anställningskontrakt för sina medlemmar på biografen Neue Balylon GmbH så började en juridisk process där FAU-B steg för steg förlorade fackliga rättigheter fram till att de den 11′e december helt förlorade sin rätt organisera sig fackligt. Domen föll över FAU-B utan att de fått försvara sig.

Läs mer:
http://mostlywater.org/node/79779
http://www.fau.org/verbot

Klasskamp – djurkamp!

Vi ber om ursäkt. Våra ändlösa spydiga kommentarer till stackars djurrättare om att de baserar sin övertygelse på liberala grunder och en trist rättighets-diskurs har varit ogrundade. Det kraftigaste argumentet mot att koppla samman djurrätt med den materiella mänskliga gemenskapen (a.k.a rörelsen som förintar den rådanden ordningen, a.k.a kommunismen) har varit tanken om att djur och människor inte kan solidarisera sig med varandra i kampen mot de mekanismer som sätter oss i arbete och omvandlar vårt liv till en vara. Att människan är en social varelse som kan välja att kämpa tillsammans mot orättvisor, medans djur inte har de möjligheterna. Så är det inte! Vi hade fel! Vi ber om ursäkt!

I en nyhet av monumental mått som just nu kablas ut i Sverige har glappet djur-människa övervunnits genom våldsam kamp mot kapitalet. En cirkusdirektör tillika djurtränare, alltså chef över djur såväl som människa, blev döda av en uppretad björn i Kirgizistan. Björnen hade tränats att inte bara åka skridskor, utan att delta i uppvisningsmatcher i hockey! Björnen som socialiserats in människliga beteende som att gå upprätt, åka skridskor, ha på sig matchkläder och delta i en lagsport gjorde alltså de som alla människor som tvingats till slavarbete i fångenskap skulle göra – nämligen att i blint raseri slå tillbaka mot mekanismerna som förvandlade dess liv till en handelsvara. Vår slutsats är att det finns enorm potential i denna form av kapitalistisk utsugning: vi måste kämpa för att utveckla kapitalismens produktionsapparat och proletarisera fler djur, så att solidariteten människoarbetare-djurarbetare kan stärkas och en social revolution kan bryta fram och befria oss från kapitalets herravälde. Kampen för mer djurarbete har bara börjat! Snart kommer vi att resa oss som en art, och slå ner kapitalisterna med mäktiga släggor och tassar.

Björnkamp människokamp!

Björnkamp människokamp!

Pengar bor här.

Pengar bor här.

Skakiga rapporter om fastighetsmarknaden

Just när många finansgrisar andas ut som djupast och håller tummar på att ”Krisen” är över seglar ännu ett lite orosmoln upp. Spekulationer om stigande räntor och arbetslöshet under 2010 blev plötsligt kringskurna av det faktum att fastighetsmarknaden börjat svaja ordenligt på vissa platser. Malmöregionen, som varit ett av de ställen i Skandinavien där mest kapital investerats i en extremt boomande fastighetsmarknad ser plötsligt inte lika säker ut längre, och priserna på bostäder i Malmö har fallit 6% den senaste månaden. Totalt sätt har priserna i landet gått uppåt, men med en takt som inte motsvaras av ”marknadens” förväntningar.

En mäklare uppger till diverse tidningar att priserna borde gå upp, eftersom det finns många köpare på Malmömarknaden som tävlar om få bostäder. Det hon talar om är såklart den snabbaste urbaniseringen, i absoluta tal, någonsin i Malmös historia. I år beräknas över 7000 personer flytta till Malmö, vilket givetvis sätter press på bostadssitutionen och ökar mängden pengar som finns tillgänglig att tävla om i ruschen efter bostäder.

Samtidigt som trångboddhet och tillfälliga lösningar ökar i stadens periferier så har priserna pressats uppåt på de västra och central delarnas bostadsrätter och de kringliggande villaområdena. Men situationen har visat sig inte vara hållbar, det går trots allt bara att öka priserna till en viss punkt om löner och CSN-lån ligger på en stabil nivå och bankerna börjar räkna med realistiska räntor igen. Alltså planar bostadsmarknaden ut trots att fler människor än någonsin trängs på den, till mäklarnas stora förvåning har en underkonsumtionskris verkat börja ta form. För mycket pengar har vuxit för snabbt, och det blir svårt att hitta lönsamma investeringar för pengar som hela tiden växt i allt snabbare takt. Samtidigt som situationen utvecklats sig så på den exploderande och sedan stagnerande fastighetsmarknaden är det svårt att flytta pengarna till andra branscher – det finns få säkra investeringar just nu, förutom kanske guld.

Detta är inget nytt. Samma sak, men i oändligt mycket större skala, var en av de utlösande faktorerna till finanskrisen i USA och i Danmark har en massa kapital flödat in till en exploderande bostadsmarknad under flera år, tills man insåg att vinsterna övergick i brakförluster och priserna på nybyggda hus föll 10% över en natt då ingen längre hade råd att betala för dom och marknaden var övermättad.

En av kapitalismens klassiska konflikter och kristendenser går alltså att iaktta mitt framför våra ögon. När allt går bra kastar kapitalet in sig i en bransch, ökar i värde, skapar för mycket produkter till ett pris som det inte finns konsumentunderlag för, och poff, så försvinner en massa påhittade pengar över en natt. Svaret på detta i USA var att på olika sätt försöka stjäla från arbetarklassen och ta tillbaka det värde man spekulerat bort. En annan möjlighet är att försöka skapa ett system där arbetarklassen får ta del av en ökande mervärdesproduktion lokalt så att tillväxten kan hållas uppe, som skedde under rekordåren mellan 1946-1977, men det verkar inte speciellt lätt att genomföra i dagsläget då produktionen inte är lokalt förankrad utan globaliserad och uppsplittrad. Om kristendens utvecklar sig och fastighetsmarknaden tappar rejält i värden är en sak säker – pengar som funnits där ena dagen kommer att vara borta nästa. Frågan är vem som kommer att tjäna på det.

Republikens avskum – Perspektiv på förortsrevolten i Frankrike november 2005

Pöbeln är en sällsam företeelse. Den består av en samling heterogena och för varandra obekanta element (utom i några viktiga aspekter sådana som nationalitet, religion eller samhällsklass), men i det ögonblick en gnista av lidelse utgår från något av elementen elektrifieras hela den förvirrade massan och ett slags plötslig organisering äger rum, en spontan fortplantning. Det sammanhangslösa blir då till sammanhang, larmet till en röst och de tusentals männen till ett djur, ett namnlöst monstrum, vilket med obeveklig beslutsamhet marscherar mot sitt mål. Flertalet av dessa män må ha samlats av ren nyfikenhet, men febern som sjuder inom några av dem har snart nått allas sinnen och de grips alla av vansinne. Samme man som vore den första att skynda till undsättning då en oskyldig hotas till livet, visar sig vara snar att falla till föga för den mordiska farsoten, och till yttermera visso gör han det utan att ens förundras över att det sker.

Gabriel Tarde
Straffets filosofi (1912)

Introduktion: Två rörelser
En kamrat som under den här perioden befann sig i en MST-kontrollerad by i Brasilien berättade att folk jublade och diskuterade händelsen ivrigt. Samtidigt såg många det som ett uppror genomfört av marginaliserade invandrare som politikerna nästan lämnat att ruttna i enorma getton i anslutning till storstäderna. Radikaler diskuterar händelsen som utförd av ”den andra” (immigrerad och i arbetskraftsreserven) samtidigt som händelserna glorifieras. Andra är kritiska och framhåller den nihilistiska karaktären i upproret och att upproret gick ut över andra skikt i den franska arbetarklassen och misslyckades med att etablera kopplingar till dessa. Fakta kvarstår. Ingen kan veta något säkert. Deltagarna i den franska förortsrevolten ställde inga krav, hade inga talespersoner och inga representanter. Det närmaste vi kommer är MIB (Mouvement de l’immigration et des banlieues). De är baserade i de förorter till Paris där revolten började och var som mest intensiv. Organisationen genomförde även vissa demonstrationer och mobiliseringar som samlade deltagarna i upproret. Men det är otvivelaktigt att MIB bara var en del av den franska förortsrevolten. Spridningen, omfattning och självorganiseringen hade de inget att göra med. De har även blivit hårt kritiserade för att de försökte göra sig till upprorets röst utåt och överskattar upprorets innehåll.

Den reformistiska franska vänstern förkastade fullständigt revolten i förorterna. De pekade på den sociala situationen i områdena och såg revolten, i bästa fall, som ett symptom på denna situation. Uppdelningen mellan förorterna och vänstern förbättrades inte heller av studentrörelsen mot CPE (Contrat première embauche) våren 2006. Dels utestängdes ungdomar från förorterna från demonstrationerna mot CPE (genom fackföreningarnas demonstrationsvakter). Dels angrep och/eller rånade ungdomar från förorterna studenter som deltog i protesterna. För att börja greppa revoltens begränsningar (och möjligheter) så måste vi försöka greppa klassammansättningen i dessa båda rörelser. Vi måste titta på hur kapitalet genom sina utökade krav på flexibilisering av arbetskraften (och uppdelningen i anställbara och o-anställbara) försöker bibehålla social fred genom att med bidrag bibehålla reproduktion av människor, men inte av arbetskraft. Vi måste även titta på hur kapitalet separerar rörelser genom att tillgodose vissa krav (CPE-lagen stoppades), medan andra disciplineras hårdare (efter förortsrevolten sänktes åldern för praktik till 14 år, som en del av disciplineringen till lönearbete, och nattarbete för dessa tilläts också). Vi måste också titta på flera centrala myter om förorterna. Majoriteten av de gripna under förortsrevolten, som var myndiga, hade anställning (en flexibel och osäker sådan). Det var i högsta grad en proletär revolt och inte en revolt av marginaliserade. Att som vissa borgerliga medier antydde att det skulle finnas en islamistisk fundamentalism i grunden stämmer inte heller, eftersom revoltens deltagare inte lyssnade till de muslimska organisationernas krav på att avbryta revolten. Den etniska sammansättningen bland de gripna påvisade också att en tredjedel var ”etniska fransmän” (i vissa distrikt upp till 36%, alltså den största etniska gruppen bland de gripna!)

Vi måste även titta på Sverige. I Rosengård, Malmö, så såg vi tendenserna till uppror efter att polisen dragit vapen mot några barn som kastat ägg på dem. I Ronna, Södertälje, angreps en polisstation av en mobb efter flera gripanden. I Norrebro, Köpenhamn, efter att Ungdomshusrevolten dog ut så brändes egna eldar efter att en äldre palestinsk man (känd och respekterad av lokalsamhället) trakasserades av polisen. Vi kommer inte att kunna förstå dessa händelser i vårt närområde och i våra kvarter utan att vi tittar på den revolten som uppenbarligen influerar till kamp. Och endast genom att försöka förstå den kan vi veta hur vi som radikal rörelse kan närma oss den.

De döda: En kort bakgrund
Den 6 oktober 1990 prejade polisen ner en motorcykel vid en vägspärr i Vaulx-en-Velin, en förort till Lyon. Thomas Caludio, en handikappad pojke, dog. Händelsen tände hatet hos de unga i området. De attackerade polisen och tre dagars kravaller följde. På den andra dagen plundrades ett shoppingcenter och brändes ner. Området hade redan sett stora, och liknande, kravaller 1979. Kampen stod denna gång emot ”Le Penifieringen” av det franska samhället som invånarna i förorten såg uttryckas genom polismakten. Nästa år var det nya konfrontationer i området Chauron (Saint-Denis) på den franska ön Réunion i Indiska oceanen. Denna gång hotades Tele Free Dom, en vänsteroppositionell tv-station, av nedstängning. Tusentals arbetare slogs med polisen och massplundringar av köpcentrum förekom igen. Samma år förekom kravaller i Sartrouville och Mantes-la-Jolie, två förorter till Paris. Även här förekom massplundringar av köpcentrum, precis som i revolten i LA 1992. Dessa händelser kan ses som kulmen av en våg av kravaller som inleddes i Venissieux, också en förort till Lyon, 1981.

Efter kravallerna i Valux-en-Velin skrev Le Progres de Lyon den 8 oktober: ”Nio år efter Venissieux: Förorternas sjukdom har inte blivit botad”. Samma dag hade även Liberation en artikel: ”I Lyon finns det en lång lista av offer som igår bidrog till ilskan hos de unga kravalldeltagarna. I oktober 82; Wahid Hachici (Valux-en-Velin) och Ahmed Bouteija (Bron) dödades. I november 82; Polismannen Bernard Taffine misshandlade Mohamed Abidou. Fallet las ner. Den 6 mars 85; Barded Barka, 15 år gammal, (Valux-en-Velin) dödades vid en vägspärr. Polismannen förflyttas. Mustapha Kacir (Valux-en-Velin) misshandlas av två poliser i juni 85. Inga juridiska följder. I september 85 dödas Noredine Mechta av två vakter på en nattklubb. Aziz Bougheza (Mions) sköts till döds i juni 87 av en polis. Farid Oumrai, 17 år, sköts i ryggen av en taxichaufför hösten 88. I december 89 så dödades Abdallah Bouafia i Lyon, 42 år och tvåbarnspappa, efter en längre tortyr genomförd av fyra säkerhetsvakter. Den 9 augusti 90 mördades Akim Merabet, 22 år, (Cremieu) precis som hans bror 18 månader tidigare.” Le Figaro skriver den 9 oktober: ”Claudio Thomas […] är det elfte offret till följd av olika olyckliga omständigheter. Elva offer av vilka tio har utländskt klingande namn. Elva offer vid poliskontroller som fått en olycklig utveckling eftersom personen som stoppats försökte fly eller hade ett aggressivt uppförande och polisen, i tron att det är legitimt självförsvar, skjutit. Utan tvekan alldeles för snabbt.”

Clichy-Sous-Bois
Förorten där revolten inleddes, och var som starkast, har 28.000 invånare.
30% går på RIM (socialbidrag).
25% är arbetslösa (50% för de under 25 år).
1/3 av befolkningen har invandrarbakgrund.
Medelklassen utgör 4,7% av befolkningen.

Händelserna: Frankrike Brinner
Den 27 oktober spelar ett gäng på ca 10 ungdomar fotboll i Clichy-Sous-Bois. Solen håller på att gå ner och ungdomarna beger sig hemåt. Antagligen för att förkorta vägen sneddar de över en byggarbetsplats. Snart ringer telefonen hos larmcentralen. Någon meddelar att ett gäng ungdomar ”befinner sig på ett bygge och antagligen stjäl”. En polispatrull, bestående av två poliser, anländer till platsen. Innan de beger sig ut ur bilen kallar de på förstärkning (trots att ingen konfrontation skett) och ytterligare elva poliser anländer till platsen. Nu kan jakten börja.

När ungdomarna får syn på snutarna vet de vad som väntar; ratissage (visitering). Trots att det i efterhand kommer visas att ingen stöld höll på att begås väljer ungdomarna att fly. De vet att polisen inte behöver en anledning för visitering. I bästa fall får de ligga på marken i några timmar, bli leggkollade och utstå kränkande, och ofta, rasistiska glåpord för att sedan bli släppta. I sämsta fall blir de efter dessa timmar omhändertagna och körda till en polisstation inne i stan. Då kan de bli släppta mitt i natten utan någon möjlighet att ta sig hem förrän med pendeln morgonen efter. De vet även att när de väl befinner sig på stationen kan vad som helst hända.

För sex av ungdomarna blir flykten kort. De omringas av snuten, omhändertas och körs bort. Tre lyckas ta sig undan med polisen hack i häl; Muttin Altun, 17 år, av turkisk bakgrund. Zyed Benna, 17 år, av tunisisk bakgrund. Bouna Traore, 15 år, från Mali. I sina allt mer desperata försök att komma undan flyr de in i en el-central. De försöker att gömma sig i ett utrymme utan att veta att detta utrymme rymmer en elektrisk transformator. Den elektriska stöten dödar Zyed och Bouna omedelbart. Muttin blir allvarligt skadad.

I efterhand visade det sig att Muttin väntade på uppehållstillstånd. Flera av de omhändertagna ungdomarna hade inte sina id-kort med sig. Detta var ännu anledningar till deras flykt. Ingen av de omhändertagna eller dödade fanns med i polisens register eller var straffade sedan tidigare. Nyheten sprider sig snabbt. När polisen och brandkåren anländer till elstationen angrips de med stenkastning från ett dussin ungdomar. Sedan förstör angriparna några busshållsplatser, bränner 23 bilar (inklusive polisbilar och kommunala fordon), attackerar en affär, en skola, ett postkontor och folkets hus. Trehundra poliser sätts in för att hantera ungdomarnas ilska.

Nästa natt slåss 400 personer med polisen i Chene-Pointu (där Zyed och Bouna bodde). Skott avfyras mot ett CRS-fordon (den franska kravallpolisen). Poliser skadas och upp emot 30 bilar bränns. Nitton personer stoppas, varav 14 omhändertas. Polisernas fackförening begär mer resurser. Dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy ger besked att alla polisfordon kommer att utrustas med videokamera. Dagen efter (29 oktober) hålls de två döda pojkarnas begravning. Tusentals deltar i en tyst marsch efteråt i Clichy-Sous-Bois och flera bär t-shirts med de dödas namn och texten ”döda för ingen anledning”.

Revolten börjar kort efteråt. På natten sätts det eld på mängder av bilar. Flera ungdomar som bär på hammare och bensindunkar stoppas av polisen. Kravaller utbryter i Forestiere. CRS skjuter in tårgas i en moské. Flera poliser skadas och 11 personer stoppas. Den 31 oktober vägrar de dödade pojkarnas föräldrar att träffa Sarkozy, men manar till lugn. Samma dag så döms tre ungdomar (en fransk, en marockan utan papper, en från Elfenbenskusten med franskt medborgarskap), som greps under de senaste dagarnas strider i Clichy-Sous-Bois, i en expressrättegång till 8 månaders fängelse, av vilka de måste spendera två månader inlåsta. Åtalet gäller våld mot tjänsteman. Ytterligare fem ungdomar inväntar rättegång.

Det muslimska lokalsamhället organiserar en fältgrupp som ska ta kontakt med ungdomarna och uppmana dem att inte bruka mer våld. Det hjälper inte och konfrontationerna fortsätter. Bilar sätts i brand och när polisen kommer in i området kastas molotovs och stenar på dem från hustak. Polisen skjuter gummikulor och tårgas. Polisens garage i Montfermeil, nära Clichy-Sous-Bois, sätts i brand. Mängder av polisfordon förstörs.

Dagen efter börjar revolten sprida sig över Frankrike. Flera hundra bilar bränns runt om i landet, de flesta i Siene-Saint-Denis. Enligt den franska regeringen är detta fortfarande inte så uppseendeveckande utan ”kvoten för urbant våld under en genomsnitts dag”. I andra områden i landet förekommer inga direkta konfrontationer. Små grupper tänder eldar och rör sig snabbt vidare till nästa ställe innan polisen hinner komma. Sarkozy uttalar sig i Le Parisien att regeringen inte kommer att gå milt på dem som bryter mot lagen så att de kan hjälpa de andra desto mer.

Under de kommande dagarna stiger antalet brända bilar från 400-1400 per natt i hela Frankrike. I Paris attackeras den 2 november en polisstation, ett varuhus och dyra klädaffärer. I Bobigny sätts bilar i brand precis utanför kommunfullmäktige. I Hauts-De-Siene och Alunay-Sous-Bois kastas molotovs på polisstationer. Tre journalister från franska TV2 tvingas överge sin brinnande bil. En brandman får allvarliga brännskador i ansiktet av en molotov. En Renault bilaffär, några skolor och en bank (i Sevran) antänds. Skott avfyras mot CRS i La Courneuve och Saint-Denis. I La Courneuve kastas även molotovs mot en helikopterplatta och i Clichy-Sous-Bois attackeras en brandstation. En regional tåglinje stängs av pga kontinuerliga attacker mot tågen.

Sarkozy meddelar att våldet inte alls är spontant utan planerat och att regeringen försöker få information vem som ligger bakom det. Dagen efter börjar bilar brännas i centrala Paris. Flera poliser skadas igen. Direkta konfrontationer med polisen förekommer inte. Le Nouvel Observateur tillkännager att pga. av de strider och arresteringar som skett dagarna innan så har ”avskummet” (som Sarkozy kallat upprorsdeltagarna) valt att agera utanför sitt territorium. Samma tidning konstaterar att de mål som angrips huvudsakligen är symboler för auktoritet, tillsammans med vissa privata intressen.

I Vald Oise, där 105 bilar bränns, plundras även en livsmedelsaffär. Kollektivtrafik börjar stängas av i flera områden för att garantera säkerheten. Flera lager attackeras och bränns ner, bla ett större mattlager i Aulnay-Sous-Bois. I Bobigny kastas molotovs mot tingsrätten. Skott avfyras igen mot kravallpolisen denna gång i Neuilly-Sur-Marne. I Stains börjar borgmästaren (medlem i franska kommunistpartiet) prata med några deltagare i revolten. De bränner ner hans bil framför hans ögon. Bussar bränns. I Trappes Yvelines antänds ett garage och 27 bussar förstörs. Runt 250 personer omhändertas av polisen i hela Frankrike. I Sevran skadas en handikappad kvinna när en buss attackeras. Sarkozy lovar hårdare tag. Marine Le Pen, Jean Marie Le Pens dotter och vice partiledare för Front National, kräver att regeringen inför undantagstillstånd. Philippe De Villers ber premiärministern att ”förstärka regeringens reaktion på vad som verkar vara ett etniskt inbördeskrig”.

Nästa natt omhändertas 203 personer av polisen. I Bobigny bränns flera bilar i ett underjordiskt garage, varav de flesta tillhör en tingsrätt bredvid. Ännu ett bussgarage antänds, denna gång i Aisne. Nya Renaultaffärer attackeras. Molotovs kastas mot polisstationen i Place-des-Fetes. I Ile-De-France förstörs en rättegångsbyggnad och antänds. Fler skolor bränns ner. Fler affärer och lager bränns ner; en bilaffär och en mataffär i Montreuil, ett textillager i Aubervilliers. I Seine-Maritime stoppar ett gäng okända människor en buss och sätter fyr på den efter att ha släppt ut alla passagerarna. Några hundra personer deltar i demonstrationer som kräver att våldet ska sluta. Under nätterna börjar Paris bevakas av en helikopter utrustad med spotlight och videokamera. Ytterligare 2300 poliser mobiliseras utöver de som redan är i tjänst. Natten mellan den 5 och 6 november så antänds 1295 bilar i hela Frankrike varav 741 endast i Ile-de-France och 312 personer omhändertas. Polisen attackeras åter igen från hustak. Denna gång kastas stenar, cykelhjul och vagnar i Yvelines. Ett försök görs att bränna ner en oljedepå, men misslyckas.

I Corbeil-Essonne används en bil som ramm för att ta sig in på ett McDonald’s. Stället bränns sedan ner. I Grigny (södra Paris) slåss runt 200 personer med polisen. Några pumphagelskott skjuts mot snuten. Ett dussin poliser får lättare skador och två allvarligare. I Evreux, Normandy, bränns en affär, post, stadshuset och två skolor. Sabotage och bränder drabbar ett kraftverk som tillhör EDF i Grand Vallauris. En koreansk tv-journalist angrips i Aubervilliers. Elva personer omhändertas när de försöker tillverka antändningsanordningar. Bränder drabbar områden i Frankrike som tidigare har varit lugna; som Bretagne, Alsace, Lorraine, Auvergne, Limousin och Cote d Azur. Det är mest brända bilar som antänds av små, snabba grupper som lyckas ta sig undan trots att flera helikoptrar patrullerar områden i hela Frankrike. Trots att mycket få direkta konfrontationer förekommer, så uppger flera poliser att de angrips med sten och molotovs på håll. I Evry hittas 150 molotovs som gömts.

Natten mellan den 6 och 7 av november var revoltens klimax. Denna natt bränns 1408 bilar och 395 personer omhändertas. Sammanlagt är nu 83 personer anhållna sedan upproret inletts. ”Detta är en ny typ av stadsgerilla, som förflyttar sig mycket snabbt, antänder eldar, förstör, attackerar, men undviker direkta konfrontationer med polisen och som har kunskapen om hur de ska använda alla kommunikationsmedel” (Liberation, samma dag). I Toulouse förekommer direkta konfrontationer med snuten. I Rouen och Perpignan används bilar för att bryta ner dörrar till polisstationer. I Saint-Etianne angrips en skola och kollektivtrafiken är nästan helt stillastående. En tv-station förstörs i Asiniere-sur-Seine (Haute-de-Seine). Eldar tänds i Lyon (där strider brutit ut innan upproret efter att en arabisk pojke blivit misshandlad av polisen), Lille, Orleans, Nice Bordeaux, Strasbourg. Ett barn på 13 månader skadas i huvudet när en buss attackers i Colombes. Ungdomsanstalter, motorcykelaffärer, medicinlager och valutakontor attackeras på olika ställen i Frankrike.

En 61-årig man dör när han angrips för att han försöker försvara sin bil. Revolten har skördat sitt första och enda dödsoffer. Hans fru hänvisar sedan i media till sin makes dåliga hjärta. De franska Islamska organisationernas kommitté lanserar en fatwa mot deltagarna i upproret. Borgmästaren i Raincy (Seine-Saint-Denis) organiserar medborgargarden som patrullerar gatorna. Den franska politikern Pascal Clement säger: ”Tills förra helgen var det bara urbant våld. Nu är det ett riktigt uppror”. Sarkozy meddelar borgmästarna om att de är tillåtna att införa utegångsförbud och att en lag om undantagstillstånd som tillämpades under upproret i Algeriet den 3 april 1955, när landet var fransk koloni, kommer att återinföras. De Villiers önskar att armén ska sättas in och att alla immigranter ska arresteras. Tre bloggare arresteras (två från Paris och en från Aix-en-provance) för anstiftan till attacker mot polisen. Nästa natt genomförs attacker i 226 franska städer, men mängden brända bilar och omhändertaganden har sjunkit. Myndighetsbyggnader fortsätter brinna och två italienska journalister attackeras i Clichy-sous-Bois. I Toulouse släpps passagerare igen ut ur en buss innan den antänds. Tidningen Hal reporter del popolo skriver att en kille har blivit allvarligt skadad i handen när han försöker kasta tillbaka en tårgasgranat (handen sprängs praktiskt taget av).

Upproret avtar i Parisområdet, men fortsätter i provinserna. De muslimska organisationerna uttalar sig mot våldet igen. I vissa områden förbjuds försäljning av bensin och gas till minderåriga. I Lyon stängs nattrafiken av efter att molotovs upprepande gånger kastats på spåren. En 53-årig man skadas av ett handtag som kastas från en byggnad. En liten spridning börjar märkas. I Bryssel, Luxemburg och i västra Italien bränns bilar. Polischefen Michel Gaudin säger att deltagarna i upproret drivs av ”en anti-institutionell vilja”.

Den 8 November under en utfrågning i parlamentet uttrycker Sarkozy en önskan ”att alla invandrare, med uppehållstillstånd eller utan, som döms för upproret ska deporteras”. Uttalandet kritiseras hårt från människorättsorganisationer. Samma dag utlyses utegångsförbud i 25 regioner med start den 9 november. Det reglerar att:

- Folk och fordon inte får cirkulera i vissa områden under vissa tider.
- Säkerhetsområden i städerna upprättas.
- Mötesfriheten avskaffas tillfälligt.
- Vissa personer försätts i husarrest (utan dom).
- Husrannsakningar får genomföras var som helst, när som helst på dygnet, utan husrannsakningsorder.
- Vapen och ammunition måste lämnas in till polisen.

Det mobiliseras 11.500 poliser i hela Frankrike för att utegångsförbudet ska upprätthållas. Som en konsekvens av detta minskar revolten i omfattning; bara 617 bilar bränns och 280 personer omhändertas. En rysk journalist attackeras i Lyon och attacker på myndighetsbyggnader, skolor och polisstationer fortsätter under natten. Dagen efter inrättar bara sju regioner undantagstillståndet. Demonstrationer förbjuds i Paris från kl. 22.00 på lördag till 10.00 på söndag. Under de följande dagarna så grips en polis och fyra andra utreds för övervåld mot en man i La Courneuve. Åtta andra poliser utreds efter en dokumentär i franska TV2. Försäljning och transport av bensindunkar förbjuds i Paris.

På torsdagen den 10 november tackar Jean-Marie Le Pen, ledare för Front National, premiärminister Dominique de Villepin och inrikesminister Sarkozy för att ha genomfört samma åtgärder och använt samma politiska retorik som han. Revolten tappar i styrka i Paris, men fortsätter i andra regioner; tex. så saboteras flera el-centraler i Amiens (Somme), där utegångsförbudet råder och det förekommer regelrätta strider med polisen. Även i Lyon förekommer kravaller. Antalet poliser som mobiliseras stiger till 12.000 de följande dagarna. Den 13 november bestämmer det franska parlamentet att utöka utegångsförbudet i 3 månader. Antalet attacker sjunker drastiskt och natten mellan den 16-17 november bränns bara 98 bilar och 33 personer omhändertas (varje natt antänds ca. 90 bilar i Frankrike).

Konsekvenser: Repression, reparation och arbete
Sammanlagt så har 4770 personer omhändertagits av polisen (hälften efter att revolten var över), 763 har dömts. Av dessa är 107 minderåriga. Antalet skadade poliser var 26. Tre personer deporterades. Runt 300 städer var involverade i revolten. Franska försäkringsbolag beräknade förstörelsen till 200 miljoner euro. Folk dömdes generellt till högre straff än vad domarna varit för liknande företeelser innan. Den 8 november (innan revolten fullständigt hade krossats) antog det franska parlamentet ett nytt program för förorterna. Några av åtgärderna var:

- Ungdomar under 25 år (som bor i ett av de 750 ”riskområdena”) kallas till en intervju på arbetsförmedlingen under de närmaste 3 månaderna. Åtgärd bestäms som ska börja gälla inom 3 månader (anställning, praktik eller utbildning).

- De som går på RIM uppmanas att hitta ett jobb genom en bonus på 1000 euro vid anställning och en månadsbonus på 150 euro de första 12 månaderna om du lyckas behålla ditt jobb.

- Skapandet av 20.000 jobb i utsatta områden inom offentlig sektor.

- Rekrytering av dubbelt så många familjestödjare.

- 15 nya skattelättnads zoner instiftas i förorterna vilket ska uppmana företag att investera (detta utöver de 85 zoner som redan finns).

- Stöd till utsatta områden kommer att öka 25% under två år för att förbättra boendesituationen.

- 5000 assistenter ska anställas i 1200 skolor i ”riskområden”.

- Praktik ska vara möjlig från 14 år (istället för dagens 16 år). Nattarbete ska även tillåts för dessa.

- Mål att dubbelt så många elever ska avsluta med fullständiga betyg.

- 100.000 nya stipendier ska inrättas (idag är de 30.000).

- 10 extra internatskolor ska inrättas (för de mest lovande och motiverade eleverna).

- Fler lokala vårdcentraler och mer resurser till mobila psykiatriska team.

- En byrå för ”socialt sammanhang och jämställdhet” ska inrättas som ska fungera som talespersoner inför borgmästare och lokala myndigheter.

- Hundra miljoner euro ska ges till 14.000 lokala föreningar.

- 2000 fler lokala poliser till ”riskområden”.

Målet var tydligt, nämligen att reparera de sociala banden i riskområdena vilket betyder ansträngningar att stärka lokala myndigheter för att förstärka statens position i områdena. Försvagningen av kapitalets vänster skapar ett tomrum staten vill fylla. Detta sker bla. genom fler tjänster direkt kopplade till den lokala myndigheten och stöd till föreningar för att kanalisera missnöje in på demokratiska vägar. Staten har bevisat att de förstått revoltens splittrade karaktär och ger därför olika resurser till olika lokala delar.

Borgmästare och lokala myndigheter fungerar som centrum i denna i denna process. Staten försöker även att ”aktivera” arbetslösa genom mer individuell kartläggning och mer detaljerade planer för dem. Nya flexibla och underbetalda jobb har dykt upp, arbeten som inte nödvändigtvis är produktiva utan syftar dels till att sysselsätta folk i riskzonen, dels att deras anställning går ut på att utöva kontroll över andra i riskzonen. Företag som redan omlokaliserat sin verksamhet till förorten (pga. skattelättnaderna) anställer fortfarande under samma premisser som på alla andra ställen. Dina chanser att få anställning minskar markant om du har ett utländskt namn. I skolan så har regeringen utökat övervakningen genom assistenter. Fler lärare har inte anställts och inga extra studieresurser har givits. Allt detta är ett led i en utökad sållning mellan anställbara och o-anställbara. Fler lagar infördes också mot immigration i kölvattnet av revolten. Sarkozy gav nya riktlinjer om sk. utvald immigration vilket innebär endast immigration av yrkesskolad arbetskraft. Mål sattes också upp att 25.000 illegala ska deporterats från dessa områden.

Analys: Arbetarklassen i förorterna och förorterna i världen
Vid sin kulmen beräknas det att 15.000 personer deltog i revolten (mer eller mindre aktivt). Inga försök att hålla territorium genomfördes (inga barrikader byggdes) och som vi redogjort ovan så var direkta konfrontationer med polisen ovanliga. Trots att de officiella opinionsundersökningarna visat ett lågt stöd för upproret (marginellt högre i förorterna) så har få angivits (vilket media, polisen och politiker uppmanat till). Detta tyder på en tyst solidaritet. Det mest anmärkningsvärda är att några få av dem som fick sina bilar nerbrända var, när de intervjuades av media, förstående. Dessa hänvisade till att för många av förorternas invånare så har alla andra politiska kanaler stängts och att detta är enda sättet att få uppmärksamhet från staten och media.

Det proletära nöjet i Frankrike att bränna bilar sägs ha uppkommit i slutet av 70-talet i Strasbourg då det började tillämpas på nyårsafton och helt uppenbart var billigare än smällare och väckte större uppmärksamhet. Vissa sociologer har hävdat att bilen är ett mål för förortsungdomarna eftersom den representerar en mobilitet de är förvägrade (kommunikationerna ut till de franska förorterna är lika dåliga som till de svenska), men lika mycket så blev brännandet av bilar en tävling mellan olika städer där invånarna försökte sätta just sitt område på kartan i medias rapportering från upproret (som under dessa dagar liknade en väderkarta fast med små flammor istället för solar).

När det gäller angripna byggnader så är det tydligt att dessa nästan uteslutande är statliga. Undantagen är vissa privata intressen. Övergripande mest attackerades skolor och polisstationer, två viktiga symboler för den franska republiken. Viktigt att tillägga är att så gott som alla polisstationer som attackerades var lokala, vilket betyder att de inte är bemannade under kvällar och nätter. De upprorsdeltagare som angrep byggnader var äldre och handlade med en större beslutsamhet.

Det var få i upproret som ville tala med media (journalister var istället tydliga mål när de var i närheten) och, likt vi skrev i inledningen, så fanns det inga gemensamma uttalanden eller talespersoner. Något som gick igen i de få uttalanden som gjordes var dock att deltagarna ville betraktas som ”riktiga franska arbetare”. Något som var ännu vanligare var att deltagarna visade upp sina franska pass eller id-kort för kamerorna. De uttryckte alltså en vilja att vara ”fullvärdiga franska medborgare”. Relaterade till detta är kraven att stoppa polisprovokationerna, bibehållen social lön (alltså inga nedskärningar i bidragssystemet) och rätten till arbete (”riktiga franska arbeten”; alltså inte flexibla, osäkra och underbetalda skitjobb).

Förorternas önskemål att bli ”riktiga franska arbetare” och en del av den yrkesskolade, första arbetarrörelsen är en omöjlighet eftersom dessa arbetare knappt finns kvar överhuvudtaget. CNE (Contrat nouvelle embauche) instiftades av franska parlamentet utan några protester från fackföreningarna. Lagen har i princip samma innehåll som CPE, men omfattar arbetare över 26 år. Kapitalet försöker alltså öka produktiviteten genom flexibilisering.

Låt oss titta på förorternas roll i den franska ekonomin. I Paris bor det två miljoner personer. I Paris förorter bor det tio miljoner personer. Sammanlagt bor 60 % av alla fransmän i förorter. Alla områden är inte betonghusområden som Clichy-Sous-Bois, utan det finns en stor bredd i olika typer av boendeformer och sammansättningar. Framförallt är dessa områden centrala i den franska ekonomin. Vi tar Ile-de-France som exempel; 19 % av befolkningen bor här, 23 % av alla jobb finns här och 26 % av allt BNP produceras här. Alltså producerar 19 % av befolkningen 26 % av den nationella inkomsten. Produktiviteten är alltså mycket hög. Automatisering och införandet av dött arbete i produktionsprocessen genom maskiner utesluter alltså en hög andel arbetare ur den direkta produktionsprocessen. Detta innebär att de inte erhåller någon lön och kan därför inte reproduceras som arbetskraft.

Maskinerna fyller två roller; 1. Att underminera organisationsbasen som kommer med stora kollektiv av arbetare och de produktivitetsstörande kamper denna organisering för med sig. 2. Genom att knyta arbetare till maskiner är lättare att få dessa att arbeta mer intensivt. Omlokaliseringen till tex. Kina innebär också att kapitalismen kan öka produktiviteten ännu mer och samtidigt minska på utgiften för arbetskraftens reproduktion. I Seine-Saint-Denise etablerades tex. 16.000 företag under perioden 2002-2004. Under samma period genomfördes omfattande nedskärningar i bidragssystemet. Den globala ökningen av produktiviteten (och konkurrensen mellan olika kapital som är grunden till det) har förstört 12 % av dessa företag.

Anledningen till att de arbetslösa i förorten inte dör är pga. den höga utsugningen av mervärde ur det produktiva arbetet där en del fördelas genom staten i form av bidrag (och företagens beskattning). Men när den mängden inte är tillräcklig (och åtstramningar görs i bidragssystemet) exploderar revolter. Kapitalismen måste då utvinna ännu mer mervärde ur de produktiva arbetarna för att kontra. Detta görs genom flexibilisering som tex. nya osäkra anställningskontrakt som CNE (vilket gör det lättare att sparka arbetare som hotar produktivitetstakten) eller genom arbetstidsförkortning (tex. 35 h vecka med sänkta tjänstgöringsgrader och bortförhandlade övertidsersättningar och därför en minskning i utgiften för arbetarnas reproduktion).

Kapitalismen har skapat divisioner inom proletariatet; anställningsbara och o-anställbara. De senare reproduceras endast som människor (genom bidrag) och inte som arbetskraft (genom lön). Detta är anledningen till satsningarna att skapa improduktiva jobb, vars främsta syfte är att kanalisera de övriga o-anställbaras protester mot demokratiska former. Genom arbetsdisciplineringens hårdare tag mot arbetslösa kan staten minska en del av kostnaden för reproduktionen genom att flexibla och osäkra jobb betalar denna del. Detta är situationen för många proletärer i de franska förorterna (och runt om i hela västvärlden). Denna utveckling är självklart ohållbar för kapitalismen och nya modeller håller på att växa fram i de kompromisser som var välfärdsstaten. Flexsecurity är en sådan; ett uppluckrat anställningsskydd och lättare att erhålla arbetslöshetsunderstöd. Modellen är ett försök av kapitalismen att konstituera den höga produktiviteten och samtidigt skapa en stabilitet. Även i Frankrike tittas det på liknande modeller.

Slutsatser: Anställbara mot o-anställbara och rörelsernas begränsningar
Medan deltagarna i förortsrevolten karakteriserades av o-anställbara (intvingade i flexibilitet, intvingade i osäkert deltidsarbetare) så karakteriseras studenterna av de anställbara. Studenterna slogs mot CPE eftersom lagen medförde risker för dem att falla ner i det första skiktet. Därför slogs studenter för en framtid som de tror är hotad medan deltagarna i förortsupproret slogs för sin nuvarande situation. Mycket av motsättningarna mellan deltagare i förortsrörelsen och deltagare i anti-CPE protesterna kan förklaras ur detta. För stora delar av förorterna spelar också den svarta ekonomi en stor roll (droghandel, illegal affärsverksamhet osv). Denna är till stor del en nödvändighet för att kunna säkra sin reproduktion (bidragen räcker inte långt). För proletärer med dessa erfarenheter framstår studenter och deras fredliga blockader som ett privilegierat skikt som de hyser agg mot. Detta är mycket olyckligt, men förståeligt.

Förortsrevolten lyckades inte att hitta någon generalisering; till andra skikt inom arbetarklassen, till produktiva arbetare. Den stannade i sitt “ghetto”. Detta har varit grunden till mycket av den kritik som riktats mot upproret. MIB har istället försökt peka på den rasism och Le Penefikation som präglar det franska post-koloniala samhället. Denna har självklart spelat en av de stora rollerna i revolten, men absolut inte den enda. Vissa av de mer organiserade attackerna under upproret kan antagligen också tillskrivas MIB. Dessa förkom, men verkar inte vara generaliserade i samma utsträckning som MIB hävdar. De har också lyft kvinnors roll i revolten, vilket varit välbehövt eftersom den saknats i många av de andra beskrivningarna av handlingsförloppet. Som ett exempel beskriver en kvinnlig militant, med koppling till MIB, hur hon och ett gäng passade på under revolten att angripa en hatad chef inom den svarta ekonomin där hon arbetade.

Vad var då det generella uttrycket för den franska förortsrevolten 2005? De massplundringar som kännetecknat de tidigare franska förortsrevolterna var nästan helt frånvarande denna gång. Alltså tror vi, likt vi beskrivit ovan, att det var “avskummets” vilja att bli accepterade som fullvärdiga franska medborgare (med fast anställning och säkerhet). Det fanns en stark “republikansk”-tendens i revolten vilket visade sig i deltagarnas uppvisningar av id-kort och pass för kameror. Andra faktorer var direkt kamp mot försämringar. Den utökade polisrepressionen. Nedskärningar i bidrag. Man försvarade helt enkelt rättigheter man ansågs togs ifrån dem. Det var därför som missnöjet var lätt att kanalisera till det franska presidentvalet 2007 (valdeltagandet i de mest utsatta förorterna var mycket stort och den överväldigande majoriteten röstade på Ségolène Royals, vänsterns kandidat).

Denna kamp för rättigheter som förvägras en har många likheter med en facklig kamp (fast här genomförd av proletärer som knappt har en arbetsplats). Kampen mot de sänkta bidragen är en kamp mot lönesänkning. Utestängningen ur arbetsmarknaden uttrycktes i en kamp för att sälja det ända man har, sin arbetskraft. Målen som angreps stämde även de överens med målen som angreps under anti-CPE protesterna, fast där studenterna gjorde det genom fredliga blockader gjorde de boende i förorten det genom våld. Men vilka andra vägar fanns det för att citera mannen som fick sin bil nedbränd? Man ville bli betraktade som det man är; franska arbetare. Men denna arbetare håller på att bytas ut till en proletär utan reserver i en kapitalism som kan bibehålla en hög produktivitet genom ett utökat införande av dött arbete och därigenom skapar o-anställbara. Bara för att det brinner så är inte revolutionen runt hörnet.

Författarnas kommentarer: För det första måste vi klargöra att vi inte läser franska. Citaten från franska tidningar är citat som redan översatts i andra sammanhang eller från helt översatta artiklar. Vi har svårt att kontrollera korrektheten i dessa. Angående statistik från upproret och beskrivningar av konkreta händelser så insåg vi tidigt att det florerade väldigt mycket motstridig information. Vi försökte ta med händelser och siffror som bekräftats av mer än en källa. Trots detta så har det säkerligen smugit sig en både ett och annat fel. Vi har även fått kritik att termen ”o-anställbara” brister i att förklara den generalisering som enar detta specifika skikt av proletariatet. Anledningen till att vi valde denna term istället för ”flexibla” eller ”prekära” är att vi ville fokusera på deras fullständiga uteslutning från den första arbetarrörelsen. Även den första arbetarrörelsen ”flexibiliseras” och termen ”prekarisering” innefattar även analysen av ett prekariat som kan inkluderas genom ekonomisk omfördelning. Vi anser att den materiella gemenskap som proletärerna i förortsrevolten är en del av börjar utvecklas till ett permanent stadium i den moderna kapitalismens metropoler. ”O-fastanställbara” hade kanske varit en mer talande term, men det låter ännu sämre. Alltså bestämde vi oss för den litterärt minst illa klingande termen.

Litteratur:

Scum of the Republic (som består av Grassrots Political Militants: Banlieusards and Politics av Emilio Quadrelli och kritiken French Banlieues and Urban Guerillas av Yves Coleman), Mute Magazine Special, 2007

Nights of Rage, Filippo Argenti, Elephant Editions, ???

The Recent Violence in the French Suburbs is Difficult to Integrate Into the General Class Combat, Mouvement Communiste letter nr 19, 2005

Nous les zonards voyous, n+1, ???

Generallinjen – frågor och svar, Troploin newsletter nr 4, 2007

Från förortskravallerna till studentrörelsen, Henri Simon, 2006

Föredrag och diskussion med Mouvement de l’Immigration et des Banlieues i Malmö, 22 april 2007

De hunsades revansch, Bim Clinell, Bokfölaget DN 1999

“Republikens avskum”

Perspektiv på förortsrevolten i Frankrike november 2005

Nytt rekord i arbetsförnedring

AMS har släppt en “jobbguide för nyvuxna” nu med. Ganska roande och precis så nedlåtande som man kan räkna med.

Ett axplock av tipsen får unga arbetslösa:

“signera inte ditt CV med KoolDJkatt”

skriv inte att du behöver snabba cash

adressera inte jobbansökan till “snubben som anställer folk

var artig på anställningsintervju. säg inte så här: Får jag låna din dator en tväris? jag ska bara kolla mina mail.

–
Saxat från VK 12 september
–

För riktig och vettig information för arbetslösa gå till:
http://www.arbetsfornedringen.se/texter/semleo.html

Handlingens propaganda - Återkomsten

En bomb har sprängts utanför börsen i Athen. Varningar hade blivit inringda tidigare och ingen människa kom till skada(däremot så förstördes ett flertal bilar). Detta är en av flera attentat i grekland som vänsteraktivister och en anarkistisk gerilla-grupp tagit ansvar för. I colombia så har bland andra anarkister inom studentrörelsen sen en tid tillbaka använt s.k. potatisbomber som de kastat mot polisen vid kravaller. Annars är bomben som en del av handlingens propaganda något som inte varit vanligt förekommande bland anarkister sen en epok av “anarko-terrorism” under 1800talet. Terrorism är dock en något missvisande begrepp då angreppen i dom flesta fall hade väldigt tydliga mål. I den mån de inte riktade sig emot specifika auktoriteter, som domare och härskare, så såg man till att välja att angripa arenor där man kunde räkna med att bara den härskande klassen skulle komma till skada(operahus tex). Dessa angrepp var betydligt populärare hos allmänheten än vad intellektuella anarkister var villiga att erkänna. Samtidigt som dom tog avstånd dåd av anarkistiska vigalanter som Ravachol så var sånger som “dans le Ravacholle” populära i den franska tavernorna(”länge leve ljudet av explosioner”). Men precis som med RAF så lyckades Ravachol bli en popstjärna utan att för den sakens skull med sina handlingar insperera folket till någon “spontan resning”. Gilles Duave sätter fingret på problemet med denna sorts avantgardism i sin text klasskrig i Barcelona. Att storstadsgerillor borde agera inte utifrån vad de tror är folkets vilja. Utan istället jobba under och i direkt koppling till arbetarkollektiv, som sätter dagordning för deras kamp. Om handlingens propaganda kommer att leda till fler “spontana resningar” så kommer det bero på att man har lagt en grund för det, genom kommunikation, sammarbeten och sammanlänkningar av kamper långt bortom aktivist-ghettot.

Sydafrikas fattiga tar tillbaka sitt vatten

Trots att man i sydafrika fastlog efter Apartheid att fri tillgång till vatten skulle vara allas rätt har regeringen installerat apparater i landets fattigare samhällen som gör att dom mest utsatta måste betala för varje droppe. Detta har bland lett till att barn har skadats eller dött när ingen haft nog med kredit för att kunna släcka en brand. Samtidigt så lever landets överklass(inklusive den nya ANC-anslutna politiska eliten) i överflöd med jacuzzi och gräsmattor som är gröna året runt, med allt vad det innebär av resurs-slöseri ett så pass varmt land. Sydafrikas fattiga svarar med direkt aktion. Trots polishot så monterar de bort taxeringsmaskinerna och realiserar regeringens tomma löften om fri tillgång på vatten åt alla.

Friction films har nu publicerat deras korta dockumentär om denna spontana och inspirerande motståndsrörelse.

vatten

Ockupanter utkastade

Två husockutioner, både intressanta med på helt olika sätt, har nyligen blivit avhysta. På hemmaplan har Lunds finaste just blivit utkastade från en ockuperad fritidsgård. Fritidset Romano Trajo var en viktig mötesplats i arbetarklassområdet Norra Fäladens mitt, och när det lades ner för några månader sedan var många upprörda. Såväl barn som äldre ungdomar som hängt där tidigare som föräldrar och far- och morföräldrar till Romano Trajo var riktigt förbannade på kommunens svineri, och som vi skrivit innan har det organiserats protester av de som använts lokalen.
Ockupanter gick för tre dagar sin in i huset, som efter fritidsgården hade lagts ner hade använts som nattligt hangout för lokala ungdomar. Tillsammans med husets nya användare och de barn som gått där tidigare öppnade ockupanterna upp en ny mötesplats. Barn och vuxna från Fäladen och resten av lund använde huset från i fredags tills tisdags morgon då det vräktes. Gratis mat och mellanmål delades ut, aktiviteter fixades, det kollades på film, problem och bra saker med att på Fladden diskuterades.
Slutligen slog kommunens politiker till och skickade dit polisen, lämpligt nog på en tidpunkt då alla barn och de flesta lokala ungdomar var på väg till sin första skoldag, vilket gjorde vräkningen mindre dramatisk. Några av ockupanterna låter hälsa att ”slaget kanske är förlorat, man de inte finns några planer på att ge sig fören lokalen rustas och används upp till fäladsborna intresse av en icke-kommersiell verksamhet”. En demonstration äger rum i morgon, onsdag, och kamplusten bland så väl Fäladens ungdomar som Lunds samlade autonoma klasskämpar står på topp.

En vecka innan ockupationen i Lund så pågick det en större ockupation någon annan stans, nämligen i Sydkorea. I staden Pyoengteak bestämde sig runt 1000 varslade bilarbetare i Ssangyong-fabriken sig för att strejka. Flera tusen poliser, understödda av organiserade strejkbrytare, belägrade fabriken i fem veckor, samtidigt som arbetarna och andra som ställde sig solidariska med dom gjorde sitt bästa för att skramla ihop ett fungerande försvar för den enorma fabriken.
När polisen till slut gick till attack för drygt en vecka sedan stod 3000 specialutrustade poliser mot de 1000 fabriksockupanterna. Ockupanterna utrustade sig med järnrör, hjälmar, maskering och molotovcocktails, och en batalj som varade flera dagar utbröt.
Flera arbetare blev svårt skadade av polisens framfart, och till slut vräktes ockupationen. Trots försök att kriminalisera motståndet mot nedskärningar backar inte Koreas arbetare, och de fortsätter att arrangera olagliga, massiva protester som inte drar sig för konfrontation med staten eller kapitalet. En liberal bloggare från Sverige lär ha sagt att de nyligen uppsagda arbetarna borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Denna lär även ha påpeka att ockupationer är olagliga och våld är fel, förutom när det är staten som står för det.

Protest mot vräkning i Lund – stortorget onsdag kl 18.00
Se även:
Mobilbild: Tumult vid nytt ockupationsförsök

Stor polisinsats vid fritidshem

Ockupanter, korea style.

Ockupanter, korea style.

Umeås busschaufförer visar vägen

Taget från ett öppet brev till ledningen, signerat Förarna vid Umeå lokaltrafik

“Många chaufförer säger sig t.o.m. vilja gå lös på och misshandla de som sitter i styrelsen för Swebus. Så långt vill vi förstås inte det ska gå, men känslorna bland de anställda är mer eller mindre starka och vi kan inte svara för vad var och en vill göra om de möter någon ur styrelsen här uppe i Umeå. Så för styrelsens säkerhet råder vi er i nuläget att inte exponera er i Umeå, än mindre uppe på garaget”.

Sjörrövare i Östersjön

Ett skepp med timmer värt 1,3 miljoner Euro har blivit kapat mellan Öland och Gottland. Kaparna var utklädda till poliser. Skeppet försvann från radarn den 29′e juli och tros nu vara på väg mot algeriet.

Mer ur arkivet om skeppskapningar idag:
1
2

Klasskrig i Korea

I Sydkorea pågår just nu en av de mest omfattande och militanta klasstriderna på ett långt tag. I drygt en vecka har tusentals poliser och lokala gangsters knutna till strejkbrytargrupper belägrat en ockuperad fabrik. Efter nio veckors strejk har stridigheterna nått nya nivåer med omfattande strider mellan myndigheterna och arbetarna. Polisen har använt allt från helikoptrar, murbräckor och mobila barrikader för att inta byggnad efter byggnad – medan arbetarna har använt de vapen som stått till buds, inte minst molotovcocktails. De ockuperande arbetarna säger att de kommer att slås till döden, och polisen befarar att fler människor kommer att kunna dö om inte en fredlig lösning nås.

Konflikter började med nedskärningar i våras. 1700 av 7000 arbetare i bilfabriken varslades, men en fackförening började direkt göra motstånd. Efter ett tag har arbetarna utvecklat egna lokala organisationer, som facket har förhållit sig kritiska till trots att de fortfarande försöker förhandla med de som fabrikens ägare.

Följ utvecklingen hos vår vänner LibCom.org.

Bombsäkert sätt att få högre lön

Två franska arbetare har fått extra avgångsvederlag efter att ha hotat med att spränga lagret på sitt tidigare jobb. Denna effektiva förhandlingstrategi har spridigt sig och arbetare på två andra företag har nu användigt samma argument.

Läs mer på: Libcom

Riots i Kina.

Riots i Kina.

Massiva polisövergrepp i Kina

Som vi tidigare har rapporterat om ökat antalet ”massincidenter”, alltså olika former av arbetsplats och gatuprotesters, lavinartat i Kina sedan dess ekonomi började drabbas av den globala finanskrisen. De flesta av dessa incidenter har så tydliga kopplingar till klasskamp, ofta handlar det om ”olagliga” och vilda strejker mot dåliga arbetsförhållanden som slutar i våld mot snuten, att det inte går att förvrida dess orsaker ens med de mediafilter som staten i Kina använder. Ibland blir dock orsakerna svåra att förklara varför våldsamheter blossar upp.

Nu senast, när ca 130 personer miste livet på grund av polisrepression i provinsen Xinjaing, är läget därför inte helt lätt att förstå. Å ena sidan sker polisövergreppen i situation där ekonomisk kris har lett till ökande spänningar mellan arbetare och staten samt de privata kapitalister som staten skyddar. Å andra sidan talas det i en del medier om etniska motsättningar mellan Hankineser och Uiguer och ”utländskt inflytande”. Statens sätt att skylla på utlänningar verkar vara helt absurda, även om vissa konflikter har funnit i provinsen mellan lokalbefolkningen och den kinesiska centralmakten.

Vad som dock framstår som solklart enligt det mest utförliga reportage vi kan hitta är att själva upproret började i samband med en arbetplatskonflikt, och sedan spred sig genom redan existerande etniska och klassmässiga konflikter mellan den fattiga lokalbefolkningen och staten. Det var allstå som i så många andra fall, tusentals bara i Kina och än fler världen runt, i klasskampens vardagskonflikt som kampen formades. Just nu håller en informellt organiserad arbetarrörelse att forma sig i Kina, med underjordiska fack och tillfälliga sammanslutningar. Statens våld och repression gör att rörelsen inte kan byråkratiseras, vilket så klart både är ett problem och en möjlighet. Förhoppningsvis bidrar rörelsen masskaraktär tillsammans med dess brist på ett specialiserat byråkratskikt till att rörelsen kan behålla sin radikala och subversiva karaktär, även om den blir så omfattande att den kan utmana staten.

Mediabrus:
GP
Norran
VT
Trelleborgs Allehanda
SN

Så det kan gå.

Så det kan gå.

Still not loving police

Som de flesta vet är snutar svin, och malmöpolisen svinstians okrönta kungar. På senaste tiden har de lyckats med en riktig hat-trick i PR. Först klubbade de glatt på den lätt tragiske rapparen Ken. Sedan fortsatte de med att under den gångna helgen bussa en snuthund på en kille som satt på en bänk och sms:ade sin morsa men hänvisning till… ja vad egentligen? Invandrarkille på fel plats vid fel tid typ. De verkar inte heller reflektera över att snubben satt still på en bänk innan de skickade hunden på honom. Eller så var det just det de gjorde och hoppades att komma undan med att anklaga honom för att vara inbrottstjuv.

För att toppa det hela räckte en snut finger åt ett gäng lirare på Rosengård, vilket såklart inte uppskattades av varken kidsen eller snuten själva då de försöker sig på att bygga upp någon form av förtroende där ute. Kan väl tilläggas att det visst råkade vara folk från Black Cobra som fick fingret, så förhoppningsvis bränner de upp den fula husvagnen snuten har parkerat på Shellmacken.

Snyggt jobbat, snutsvin.

Recension: Kom Hjem

Många serier som behandlar någon form av vänsteridentitet är lama och introverta. I sin självspäkande jakt på ett utanförskap inom det utanförskap från samhällets norm som vänstern för många symboliserar, blir vänstern som tema bara patetiskt. Alla försök att problematisera blir en enda lång masochistisk klagovisa, som för de som har större problem blir totalt orelevant.

Vissa lyckas att behandla vänstern i serier ändå bra. Mattias Elftorps Piracy-saga lyckas till exempel med att skapa en dramatisk berättelse ur lättigenkännliga händelser och karaktärsdrag genom att förskjuta handlingen i tid, och Henrik Bromanders seriestrippar kommer precis Liv Strömqvist undan med en del klyschor genom en ironisk självdistans – vilket tyvärr inte alltid funkar när de försöker vara allt för allvarliga.

Den danska serietecknaren Thomas Thorhauges senaste album, den oerhört snygga Kom hjem, lyckas att behålla allvaret och närheten genom att injicera en gnutta surealism i sin historia. Allting börjar mitt i vardagen hos två grupper människor, som kommer att mötas längre fram – men i vardagen finns en mikroskopisk värld av svårgreppbara bikaraktärer som suddar ut gränsen mellan vad som är verkligt och på så sätt göra tematiken mindre förutsägbar.

Med ett skickligt användande olika berättartekniska och grafiska grepp förs berättelsen om Kom hjems huvudpersoner genom livet, och är med om såväl spännande och intressanta händelser som situationer vilka problematiserar det vanliga livets normalitet och vänsteridentitetens självvalda utanförskap. De pedagogiskt politiska avsnitten är lagom långa, inte allt för moraliserande, och varvade med gripande människoöden. Kom hjem är helt klart värd att kolla in, och Thorhauges websida kan också vara något man vill ta en titt på.

Kom Hjem

Kom Hjem

Graffiticensur

Tobias Lindblad jobbade tidigare som graffiti-guide i Stockholms stad. Hans arbete gick ut på att visa lagliga väggar för turister. Han har nu fått sparken efter att han anmälde fyra fall av censur. Det rör sig om lagliga målningsplatser som tex cyklopens graffiti-vägg. Men med stadens gummiparagraf i klotterpolicyn som ger ämbetsmän rätt att bekämpa allt som kan “väcka intresse för klotter eller olaglig graffiti” så går inte ens K-märkta lagliga målningar som Fascinate trygga. Tänker man i nästa steg beslagta wildstyle-DVD’s från de stora varuhusen? Eller raida eventuella framtida Keith Harring utställningar på moderna museet? Självklart inte. Tydligen så är det först när man kan sätta en prislapp på ett verk som det räknas som konst i byråkraternas ögon. Vilket är lika trist för sveriges gatumusikanter som grafittimålare. Och inte minst för oss alla andra som vill få en chans att njuta av målningar innan dom har passerat bäst före - datum, hamnat på museer och degraderats till konst.

Facket administrerar vilt strejkandes seger

En våldsam våg av vilda strejker bröt nyligen ut efter att ett 50-tal engelska oljearbetare hos Totals raffinaderi i Lindsey hade fått kicken samtidigt som ett bemanningsföretag kopplat till samma arbetsplats nyanställde. Så fort ryktet började sprida sig gick arbetare, huvudsakligen byggare och oljeraffinaderiarbetare ut i vild strejk och snart hade över 650 arbetare börjat strejka. Dessa arbetare blev direkt uppsagda och fick en kort tidsfrist att ”ansöka om ny anställning”, det vill säga sluta strejka och be om ursäkt. Lyckligtvis var arbetarna tuffare och bättre organiserade än vad Total trodde. När de uppsagda eldade upp sina friställningsbrev och 3000 arbetare kopplade till den brittiska oljeindustrin solidaritetsstrejkade med sina uppsagda kamrater fick företaget backa.
Trots lagar som kriminaliserade aktionen och ett handfallet fack som på central nivå inte gjorde någon som helst nytta vann arbetarna! Deras stridsvilja, initiativrikedom och de egna nätverk för att sprida, utveckla och förankra solidaritet med de kickade visade sig vara viktigare vapen än politiker eller fackpampar. När de som jobbade inom branschen visat att deras organisering snabbt och smidigt totalt kunde sänka hela oljeindustrin på bara några dagar hade Total ingen annan möjlighet än att ge upp. Strejken kostade enligt källor inom företaget över en miljard (1000 000 000) kronor.
Givetvis kunde inte Total uppmuntra arbetarnas oberoende och autonoma sätt att föra sin kamp genom sina egna organisationer och att de hade tagit kontroll över lokala fackklubbar och med dom drivit sin egen agenda. Därför sattes hemliga förhandlingar igång med diverse slipsnissar i fackets centrala ledning. I detta försök att få arbetarna att tappa kontrollen över sin egen framtid och passivisera dom presenterades de oundvikliga resultatet av arbetarnas tuffa kamp – fullständig seger – som fackets prestation.
Givetvis kommer oljearbetarnas seger att firas som deras egen, men vi hoppas att andra grupper lär sig och inspireras av detta, och att de ser vilken nytta ett arbetarkollektiv kan ha av en gemensam lokal plattform om den kan kopplas samman med andra lokala arbetarorganisationer genom gemenskap och solidaritet – och fackets medlingsspecialister inte har något att komma med om de inte lyckas ta kontroll på och leda in arbetarnas kamplust i ofarliga banor. I arbetarnas organisering spelade lokala fackliga strukturer och kontakter en viktigt roll, men det hade inte betytt något alls om det inte också hade funnits en tradition av att agera med eller utan fackets varsel och pamparnas godkännande.
En parallell kan göras med den vilda strejken på Lagena, som inte lyckades sprida sig till andra instanser inom Systembolaget eftersom ”klasskamp” där har reducerats till någon facklig viktigpetters förhandlingar om lönepotter. Bara när klasskampen sker kollektivt och sprider sig bortom representanters kontroll kan den snabbt och lätt köra över cheferna, som på nu senast i Storbritannien.

Läs mer:
Libcom
Internationalism

Lök som biter

The onion ironiserar så väl över mediadrevet att det ibland är svårt att skilja dom från orginalen.

The Onion har sedan 2007 hånat debattprogram och nyhetsmedia. Och indirekt det politiska skådespelet.
Som mycket annan bra satir så slår den inte från vänster till höger, utan häcklar eliten oavsett vad det är för färg på deras slips. Den huvudsakliga måltavlan är dock media. Att t.ex. ta ett nyhetsinslag från Fox på fullaste allvar efter att ha sett det överdrivas in i minsta detalj, från de flashiga dataanimationerna, till de politiska flosklerna, är om möjligt, ännu svårare. Faktum är att massmedia idag ligger så nära the onions absurda parodier på nyheter att flera av deras texter tagits för “riktiga” nyheter. Bland dom som hänvisat till The onion som källor kan nämnas Dansk TV, The Reuters och (såklart) paranoida kristna. The Onion’s you-tube kanal rekomenderas starkt, för att det som inte går att ta på allvar SKA man skratta åt.

Ett litet urval:
Östimmors första kvinnliga diktator
Obama-supporters
Barnprogram

Lök

Lök

Recension: Kampen om ungdomshuset

René Karpantschof & Martin Lindblom (red.)
Kampen om Ungdomshuset. Studier i et oprør.

Vi har som ni säkert redan vet skrivit en hel del om såväl kampen om Ungdomshuset på Jagtvej 69 som an hel del andra kamper i Köpenhamn. Från snabba ögonblickbilder under kravaller till längre reportage och kortare nyhetsnotiser har vi försökt förmedla hur situationen har utvecklats, trappats upp och begränsats. Nu kommer den första riktiga boken om Ungdomshuset, och Kolla!-redaktionen är glada att sätta tänderna i den drygt 300 sidor tjocka luntan.

Först och främst måste man säga att det är ett imponerande jobb som Monsoon och bokens två redaktörer René Karpantschof och Martin Lindblom har gjort. Boken har ett brett spektrum med 13 kapitel skrivna av olika författare, men fångar ändå upp några av de viktigare teman kring ungdomshusstriden. Att den dessutom är snyggt formgiven med en mängd färgbilder tryckt på ett schysst papper gör inte saken sämre. Den kommer säkert att fylla ut en lucka efter AFA Köpenhamns gamla bilderbok Vi Tillstår och den lite äldre De Autonome, som rörelsens försök att representera sig i offentligheten.

Vid en första genomläsning är det dock ett par saker som slår en. För det första den akademiska tonen, som bortom de inledande sidorna är helt dominerande. De olika författarna har lagt upp ett antal mindre undersökningar som påminner om akademiska uppsatser omarbetade till artikelform, vilket ibland känns lite onödigt och ibland mer eller mindre tråkigt och svårtläst.

Det andra som får en att studsa till är att trots att flera kapital tar upp intressanta saker, som rörelsens flyktighet och många kontaktytor, så är det i princip ingen som försöker relatera rörelsen till formandet av nya arbetarklass-subjekt i den sociala fabriken. Boken befinner sig någonstans mellan Karpantschofs småtrista ”klass finns – nu ska vi bevisa det med statistik” och de yngre förmågornas ”sociala rörelser finns – nu ska vi snacka identitet/mediabilder”. Genom att inte koppla till nya former av utsugning och exploatering, och nya sätt att formera sig som klass, blir Ungdomshusrörelsen något utanför klassamhällets mitt, en rörelse bland alla andra. Kontaktytorna till de omfattande ungdomsuppror bland invandrare som började med brinnande sophus på Nörrebro men spred sig över hela Danmark, eller kopplingar till de omfattande utbildningsstrejkerna som pågått eller unga byggares angrepp mot en osäker tillvaro blir paranteser. Även hur Köpenhamns stad har byggt en tillväxtmaskin krig sin mysiga karaktär, med en stor turistnäring och så vidare, och hur ungdomhusstriden inte bara var grus i maskineriet, utan också ett uppror från de som förväntades jobba och skapa värde i denna arbetsmaskin, är ett perspektiv som lyser med sin frånvaro. Frågan som så ofta blir obesvarad är, ”Frirum… från vad?”

Detta visar någonstans på svagheten i den mossiga Marxism-Leninism som stora delar av den danska autonoma rörelsen länge lutat sig mot, och som här möter en yngre Marx-kritisk rörelseforskning. Grepp hämtade från andra teoretiska strömningar med svagare fäste i Danmark, som Torkil Lausen användande av klassammansättningsteorin, hade mycket bättre kunnat förklara vilken roll Ungdomshusrörelse har i förhållande till så väl kapitalismens objektiva förhållanden och de subjekt upplevda kollektiv som uppstår i kampen. I denna boken känns det snarare som det subketiva och det objektiva i allt för stor grad är uppdelat i olika kapitel, där ML-sociologerna studerar statitstik och objektiva förhållandena, och de mer anarkistiska akademikerna studerar subjekten som handlar utan att förankra det tillräckligt i klassamhällets föränderliga karaktär.

I vilket fall som helst finns det mycket att hämta i boken, och vi kommer säkert att få tillfälle att återkomma till många delar av den i framtiden – inte minst resultaten av de olika undersökningar som redovisas – för att öka förståelsen för hur unga urbana uppror tar form.

Se även:
Unga byggare går till attack!
Husockupanterna i Herrgården tar till gatorna
Ett hett sportlov, en lovande vår.
Varför kidsen kastar molotov-cocktails.

69

69

Midsommarnubben hotad av vild strejk

Som många redan har märkt så är det mer p.k. att sparka folk i dessa kristider. Något som företag, statliga som privata, har nyttjat flitigt för att flexibilisera, eller som i systembolagets fall, “prekärisera”. Systembolagets huvudlager försökte med att varsla 33 personer, som sedan skulle ersättas av bemanningsarbetare. Arbetarkollektivet svarade med vild strejk mitt i midsommar-rushen.
Kör hårt, säger vi på Kolla!

Läs mer:
http://lagerarbetare.wordpress.com/
http://driftsektionforsystembolagsanstallda.blogg.se/
http://www.dn.se/sthlm/lagena-systembolaget-strejk-1.892248
http://www.dn.se/ekonomi/vild-strejk-i-systembolags-lager-1.891433

Norrebro

Norrebro

Kamp mot affärer för de rika i Köpenhamns arbetarkvarter

Under en längre tid har fastighetsägare i Köpenhamns gamla arbetarkvarter försökt göra stora vinster genom fräscha upp hus och sedan locka till sig köpstarka kunder i form av rika i jakt på centrala bostäder eller företag. Flera områden som för inte speciellt länge sedan hade en extremt stark proletär prägel håller sakta på att omvandlas till företagens och de rikas samlingsplatser. Denna process av ”gentrifiering”, eller omvandlade av stadsrummet på ett sätt där de fattiga körs ut för att lämna plats till de rika, pågår i många av världens stora städer och påverkar dagligen miljoner människor. Vi har tidigare skrivit om hur Malmö kommun utnyttjat såväl sociala forum som storföretag för att bedriva en gentrifieringspolitik.

Gentrifiering spelar ofta an på att även de fattiga kan göra kortsiktiga vinster om de en gång för alla lämnar över sina attraktiva platser i centrum till de rika. Bostadsrättsföreningar där gamla hyresgäster kan göra hundratusentalskronor i vinst om de säljer direkt blir en sorts muta för att få bort låginkomsttagare och sedan tjäna större pengar om spekulationen lyckas och området blir ”fint”. Annars anspelas det på att området ska rustas upp för de boende av kommunen eller staten, som de återkommande kampanjerna för ett ”renare Möllan” i Malmö – men vem som blir kvar om kampanjerna lyckas i tillräckligt stor skala vet alla: det handlar om de rika.

När inte dessa instrument räcker och när hyresgäster vägrar ombilda sina hus för att inte bli uttvingade i förorter eller när upprustningen inte ger resultat – då sätts andra metoder in. I Paris förstördes hela kvarter av en av de första moderna stadsplanerna i mitten av 1800-talet Baron Haussman, som genom att bygga breda avenyer genom gamla arbetarkvarter helt förändrade stadsmiljön. Förutom att uppror, som Pariskommunen 1870, lättare kunde slås ned med kanoner placerade längs avenyerna så revs även de stadsrum där arbetarklassen hade skapat sig egna områden och gav plats till nya pampiga paradlägenheter. Genom att riva nästa 30 000 lägenheter kunde en hel stad göras om, och nya människor och nya vanor etableras i Paris.

Samma recept implementerades även i andra städer som London, där Kingsway skar en djup fåra genom kompakt arbetarbebyggelse i West End för att slås sönder det områdets sociala struktur och öppna upp det för nya grupper med rikare folk. Ofta använder en moralisk debatt, där panik frammanades om allt från porraffärer och prostitution till våldsbrott och smuts, för att motivera de dyra offentliga investeringarna som krävdes – samtidigt som de privata investerare som bebyggde de upprensade områdena tjänade grova pengarna på de statliga ingripandena.

Även om gentrifieringen i dess snällare former kan möta motstånd är det ofta dess mer brutala ansikte av tydlig klasspolitik som genererar störst konflikter. I Köpenhamn har den så tydliga klasspolitik som syftat till att tömma Västerbro och Nörrebro på arbetare och flytta in de mer bemedlade utmanats genom en rad olika sociala dynamiker, ofta helt utan politiska förtecken. En liknande politik som syftar att få mer pengar att snurra för i Christiania, för att göra om de allmänt ägda rummet till privat egendom som öppnar upp för spekulationer i fastigheter. Som vi tidigare skrivit om var de ”raskravaller” som tidningar försökt trumma fram för ett tag sedan en konsekvens av att polisen användes som ett led i att låta nya grupper ta över stadsrummet. När de unga arbetarklassmänniskor som använde gatan som vardagsrum blev utmanade av polisens förnedrande beteende reagerade de direkt. Först på ett individuellt plan med småbråk. Sedan på ett kollektiv plan med enorma och av ungdomarna själva organiserade kravaller, med metoder de hade plockat upp av franska förortsungdomar och ungdomshusrörelsen. Konsekvensen av detta samt de omfattande ungdomshuskravallerna blev att priserna på bostadsmarknaden vände tidigare än på många andra ställen, och polisens upprensningstaktik åt de rika som ville flyttade in misslyckades.

Men trots detta fortgår gentrifieringen. Att tjäna pengar på att spekulera med bostäder har varit för lönsamt för att inte försöka för många kapitalister. Genom att slå ut inrättningar som varit riktade åt arbetare och ersätta dem med ny dyrare affärer, caféer och matställen kan hela områden skapas om, och ges nya betydelser. Denna strategi har nyligen bemötts med mer politiska angreppssätt. Danska militanter har startat en kampanj som syftar till att angripa och med nattliga aktioner slå ut de affärer som fungerar som kulturella brohuvuden för de rikas invasion av innerstaden. Taktiken fungerar så klart som ett dubbeleggat svärd – det målar upp en bild av att det skulle finnas en kvalitativ skillnad mellan den småskaliga kapitalism som företräds av falafelställen och ölsjapp och de företag som säljer konst och svindyra kaffe latte. Givetvis är båda typen av affärsinrättningar del av samma globala flöden av profiter, och ett litet falafelställen som drivs av en familj helt utan lön måste fortfarande anpassa sig till kapitalismens effektivitetsvillkor – skillnaden är att profiten för falafenkapitalisten kanske inte är så stor och att det istället är banken som den lånat pengar av eller dess multinationella underleverantörer som tjänar pengar på försäljningen av dess produkter.

Trots denna problematik blir det spännande att se om nya former av kollektivitet kan uppstå när lokala småborgare, arbetare och skolungdomar gör motstånd mot att internationellt finanskapital försöker flytta på dem för att göra plats åt välanpassade rika barnfamiljer och mer profitbenägna affärer riktade till mellanskiktet. Ekonomen David Harvey menar att kapitalismens kriser beror på att det finns för mycket pengar och för lite bra investeringar, alltså en överproduktion som måste röjas undan innan kapitalismen kan bli lönsam igen. När en sådan kris närmar sig tenderar mycket kapital att investeras i städer och stadsbebyggelse, som spekulation och en flykt från den sviktande lönsamheten inom andra branscher. Detta leder till en accelererande spekulationsbubbla med skyhöga priser på fastigheter, något som brukar försvinna när krisen väl träder in. Om detta stämmer så har arbetarklassen i alla innerstäder som fortfarande inte är övertagna av mellanskiktet och de rika just nu en rejäl chans att grusa kapitalisternas planer att tjäna pengar på deras tvångsförflyttning. Låt oss hoppas att det tar denna chans och kör ut de rika till sina isolerade villagetton och gated communities. Det kanske inte kommer att leda till en kommunistisk revolution och kapitalismens avskaffande, men det sätter en rejäl käpp i hjulet på den kapitalackumulation som sker genom spekulation i fastigheter och delar av arbetarklassen kommer att få njuta av den fördel ett centralt boende har, en fördel som de rika aldrig skulle unna dom om dom fick bestämma.

Coffetable bok för kommunister

Anarkism ger nu ut inget mindre än en översättning av den kända serien av den arbetaren bakom sidan prole info(bosatt i Seattle) gjord av svenska polkagris och publicerat av Anarkistiska Studier Förlag. Efter att tidigare bara ha funnits på internet publiceras nu “Work community politics war” för första gången på svenska. I den ger Prole info en överblick av hur kapitalismen formar våra liv och hur vi genom att sluta slåss med varandra, förlita oss på representanter eller bara fokusera på att på olika sätt desperat lindra vår egen misär och istället bli medvetna om våra klassintressen och tillsammans agera radikalt kan “riva ner det existerande samhället”.

Men “Work Community politics war” är inte bara en introduktion till klasskriget. Den är också sjukt snygg. Med sina antipolitiska, dagsaktuella exempel och perspektiv, hårda röda ram och Prole infos lika unika som kraftfulla bilder så är den inte bara en sjukt mycket fräschare present till vänner och kamrater än “Marx för nybörjarare” eller “Historieboken”, den gör sig dessutom jävligt bra på ett bord bredvid soffan hemma hos klasskämpen med utvecklad känsla för smak. Serieformatet och det visuella språket gör också att man kan få ut mycket av att läsa igenom den, även om man redan delar Prole info’s slutsatser. Precis som man kan njuta av en genomtänkt kampsång även utan att få en aha-upplevelse.

Work Community politics war rekomenderas därför för: Alla!

Även inga jävla resturanger från Prole info kommer i dagarna publiceras på svenska.

/ Erik

Prole

Platsbrist i Lund

Eller deras och våra vapen i vardagskampen om kapitalismen

Rum som helhet går in i den moderniserade formen av kapitalistisk produktion: den används till att producera mervärde. Jordens yta, jordens inre, luften och till och med ljuset används både av produktivkrafterna och i produkterna. Stadens struktur, med sina många nätverk av kommunikation och utbyte är en del av produktionsmedlen. Staden och stadens installationer (hamnar, tågstationer, osv.) är kapital.

Henri Lefevbre, La production de l’espace (1974)

Dom sa stopp det här verkar vara
rena jävla ANARKIN
dessutom uppför ni er som
nåra jävla svin
det tyckte alltså den svenska byråkratin
det var för mycket för vår stolta maskin
Ebba Grön, We’re only in it for the drugs (1979)

Nu i helgen börjar festivalsommaren 2009, med en kickoff i husockupationernas tecken. I flera artiklar i den lokala ful-pressen har frågan stötts och blötts sedan ockupanter i höstas flyttade in i en kommunägd villa, ”Smultronstället” vilket blev startskottet på en serie ockupationer i södra Sverige.

Smultronstället har av såväl många ockupanter som media tolkats in i bostadsbrist-problemets större debatt, som ett sätt ”att uppmärksamma ett problem” eller ”få upp bostasfrågan på dagordningen” – och utifrån den aspekten har ockupanter lyckats mer än väl. Allt från indignerade borgerliga bloggare till liberala tidningar, Lokaltidningens annonsblad och kulturelitröda veckotidningar har stött och blött ockupationerna utifrån just det perspektivet. Frågan som då måste våga ställas är därför? Var i ligger misslyckandet med ockupationsrörelsens framgångar? Varför talas det så mycket om bostadsbrist när det ockuperas, och vad döljer det talet?

Men innan det går att svara på det måste först en annan sak sägas, men hög och tydlig röst: husockupanterna från Lund och Malmö och Köpenhamn har lyckats att bli något större än det husockupanter i Sverige alltid har varit. Det har brutit ut sig från ett subkulturellt getto av livsstilism och självvald isolering och börjat bygga en motmakt. Men i denna motmakten ¬– i denna situation av små men viktiga taktiska övertag och nya kontaktytor och möjligheter att sprida kampformer – i denna motmakt, möter man en ny fiende. Där man förut var tvungen att kämpa mot sin egen politiska rörelses förlamande och inåtvända traditioner – och ibland slåss med en och annan snut – står man nu ansikten mot ansikte med politiker, byråkrater och journalister.

I detta nya möte dras man in i deras språk, i deras uppdelningar, deras kategorier, deras former. För att kunna bli begriplig måste man sluta säga ”vi tar detta för att vi har rätt till detta” och övergå till ”vi tar detta för att man borde få ta detta” och sedan backa till ”vi tar detta för att vi vill göra en poäng om att man skulle kunna ta detta”. Handlingen i sig slutar vara ett uppror (ett inåtvänt, destruktiv och nihlistiskt uppror måhända, men uppror likväl…), och blir politik, blir ett inlägg, en levande insändare som inte behöver tråkiga bildbyråtexter.

Politiker och journalister vill att det ska handla om Bostadsbristen, inte våra problem att bostäder här och nu, inte ockupationer av tomma hus, inte våran brist på makt över våra liv, inte våran konfliktfyllda vardag – det ska handlar om ett abstrakt problem de kan få definiera och leverera rimliga, inomkapitalistiska lösningar till. Jämför ockupationen av smultronstället med ockupationen av fritidsgården och källarmoskén i Herrgården. Det ena införlivades i samtal och förhandlingar (som såklart visade sig vara bluff, men det spelar ingen roll), det andra dömdes ut som vansinnigt och orättfärdigt, som en brist på svenskhet, som något konstigt och obegripligt.

Men båda ockupationerna handlade om samma sak, att ta kontroll över egna platser. Inte att skapa ett frirum, men att skapa ett subversivt rum, ett rum bortom kontroll. Radikal-islamska prällar fyllde samma funktion i Herrgården som politikerna i Lund. De ville ta kontroll, slussa om energin i deras projekt, använda det okontrollerbara för att hota till sig fördelar i förhandlingar med andra representanter. För dom var det politik, och de kunde bara vinna om vi förlorade. Om vi blev deras schackpjäser de kunde spela ut hur de ville.

Det hände inte Rosengård. Där brinner förortssoptunnorna fortfarande, bortom islamska fundamentalisters, sossepolitikers och autonoma kampgruppers (och eventuellt även bortom gängens) kontroll. Där finns det inget att snacka om. Där skapas rummet, innergårdarna på Herrgården, som subversiv plats så fort mörkret lägger sig. I Lund talar fortfarande ockupationerna sitt språk. Men i media har aktivisterna dragits in i politikernas väv. Bortom sin egen, bortom vår klass konkreta problem, bortom sin egen och vår gemensamma bostadsbrist – till Bostadsbristens abstrakta politik.

Vi är redan bortom politiken

I alla dessa aktioner och konflikter finns det mer än bara politik. Det finns något kreativt och för staten och kapitalet okontrollerbart. Det som politikerna angrepp var något som redan fanns – annars hade de inte gå till attack med batonger och förhandlingar. Vad vi hade skapat var egna rum.

Vi stod inte utanför deras sociala maskin, vi stod mitt i den, men vad vi skapade var något bortom den. Vi hade byggt en egen maskin, som alstrade kraft från de konflikter som strömmade igenom våra vardagsliv. På samma sätt som konflikten kring nedskärningar skapade en kraftfull allias på Roma Trajo mellan barn, personal, fack och nära boende familjer som ordnade strejker, ockupationer och demonstrationer - och där med blev angripna och nedstängda av kommunen – på samma sätt angriper staten oss. När fritidsgården slutade att producera lydiga medborgare, medgörliga arbetare och lätthanterligt segregerade förortsbarn – då blev det ett hot. När fritidsgården sedan blev rum för uppror, för att sprida kamper från arbetsrätt till rätten till meningsfull fritid, från rätten till fritid till angrepp på kommunen – då sattes alla medel in för att krossa det subversiva rum som skapats ur förorternas alla konflikter. Samma sak med revolten i Rosengård mot polisen och politikerna. Samma sak med ungdomsupproret om rätten till gatuutrymmet i Danmark.

Vi skapade samma rum i våra ockupationer. Vi ställde oss inte utanför samhället, utan mitt i det. Vi tog vår bostadsbrist, vi tog vår ständiga kringflyttande, vi tog de besuttnas trygghet och vår otrygghet, vi tog ilskan över att en blöt helg och en hyresavi efter lönen vara pank, och vi skapade ett subversivt rum av det. En plats för angrepp, en plats för samla oss, hitta varandra, se likheter med folk i andra städer och andra förorter, en plats som kunde skydda oss lite från vardagens ständiga klassvåld i form av räkningar, chefer, byråkrater, kass snabbmat och jonglerande med ströjobb.

Vi stod där. Mitt i samhället. Med alla de sociala konflikter som varje dag skapar oss som klass pulserande genom våra kroppar, vårt hus, vårt rum. Ur det tillverkade vi ett vapen, byggde vi en samhällsfarlig plats, ett ockuperat smultronställe mitt i Lund. Därför gick dom till angrepp. Först med snutar. Sedan med grävskopor. Och till sist med journalister och fagra löften om förhandlingar. För att vi hade skapat något farligt.

Vi bestämmer själva när vi ska slåss, och det kommer inte kastas några stenar den 16e maj 2009 i Lund. Men konflikterna som gjorde Smultronstället så farligt finns fortfarande, och de kommer att fortsätta att formas oss varje dag oavsett om vi ockuperar ett eller tre hus, oavsett om politikerna försöker muta oss med platser på bostadskonferenser eller en ny fritidsgård. Vad vi behöver är fler samhällsfarliga platser, fler ställen de kan vara rädda för, fler ställen de inte kan kontrollera, fler rum de inte kan forma oss till lydiga individer, fler hus där vi kan gå bortom politikernas politik men ställ oss mitt i samhällskonflikternas centrum.

Tills vi har krossat varusamhället och löneslaveriet säger vi: Ett, flera, många Herrgården. Varje förort är en kampzon och varje tomt hus kan bli ett subversivt rum.

Läs mer:
Henri Lefebvre - Produktionen av rum (utdrag)
3000 tecken - Husockupationer eller det konkretas dialektik
Kolla! - Grekiska visdomsord till dagens ungdom
Kolla! - Husockupanterna i Herrgården tar till gatorna
Kolla! - Killarna från Indre Nørrebro
Kolla! - Polisen stormade ockuperat hus

Se även fulmedia:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 9 10 11 12 13 14 15

165

165

Klasskampen exploderar i Kina

Ofta brukar arbetarklassens styrka i kampen mot sina kapitalistiska bojor mätas i organisationsgrad – hur många arbetar är med i facket, hur många röstar rött, vilka grupper är klassen organiserad i? Med de måtten är Kina givetvis det land där arbetarklassen är som starkast – alla är ju med i facket och kommunistpartiet och dess pampar får alla röster.

Trots att dessa mått på arbetarklassens styrka är fullkomligt felvisande så är det faktiskt så att den Kinesiska arbetarklassen är stark och stridsbenägen. Landet har genomgått en otroligt snabb proletarisering och urbanisering, en process som de senaste 20 åren helt varit beroende av att landet kunnat exportera produkter till utländska marknader och samtidigt pressa ner löner hemma. Men med den ekonomiska krisen och en allt mer självmedveten arbetarklass, som tappat alla illusioner om statssocialism, har situationen förändrats.

Exportmarknaderna har kollapsat under recessionen vilket lett till en överkapacitet och brist på lönsamma investeringar för de kinesiska statsbeskyddade kapitalisterna. Var ska de stoppa sina pengar, när det inte går att sälja varor till väst i samma utsträckning? En lösning under de senaste 10 åren har varit enorma investeringar i städer, och hela nya finansdistrikt och down town områden har byggts med kapital som inte kunnat hittats andra lönsamma investeringar för. Men när industribasen kollapsar i krisens spår blir investeringarna i kontorsytor värdelösa, de också.

Samtidigt har arbetarklassen i allt större skala trotsat sitt parti och fack, och en serie vilda strejker och massdemonstrationer har svept genom landet – vilket har satt ännu mer press på statskapitalisterna. Gruvarbetare som levt och dött under vedervärdiga förhållanden har tillsammans med fabriksarbetare gått till angrepp på polisen i tusental, och den officiella statistik som kommer från kinesiska staten visar på att det varit nästan 60 000 ”massincidenter” – alltså omfattande protester – de senaste månaderna. Den kanske mest spektakulära incidenten var när hundratals gruvarbetare i Jiangsu strejkade vilt och demonstrerade för att ta tillbaka sin klass dag från staten.

Förra året inträffade 120 000 massaktioner, många i relationer till strejker, och om trenden håller i sig kommer 2009 bli ett rekordår för klasskampen i Kina. Staten räknar med att 230 000 massincidenter, de flesta baserade på proletära grupper, kommer att skaka landet under detta året. Ofta har svenska glasögonormsvänstern skrikit om internationell solidaritet och viftat med bilder på gulliga kinesiska gubbar – men med tanke på de ständigt nya lågvattenmärkena vad gäller svensk klasskamp där vänstern totalt har övergivit arbetarklassen till förmån för att vårda sina traditioner och den snabba framfart vi kan se på andra ställen kanske orden kan få en ny innerbörd. Frågan är bara när isolerade svenska kämpande arbetarkollektiv, övergivna av den egna vänstern, kommer att få stöd av den oberoende och stridbara kinesiska arbetarklassen som sedan länge har gjort upp med statens organisationer?

Läs mer:
Burning and looting (i Kina)
Kravaller i Kina
Landprotester i Kina

Se även:
China Worker

Kina

Kina

Affischer på Möllan.

Affischer på Möllan.

Kampen om rummet

Malmö kommun har nu bestämt sig att alla konkurens med de företag som köpt rätten att använda stadens ytor som reklampelare ska angripas. Oavsett om det rör sig om gatukonstnärer, klubbar som inte vill ge pengar till multinationella företag som JCdecaux eller grupper som försöker förmedla information eller åsikter i offentligheten med hjälp av affischer, så kommer staden att införa en nolltolerans och anmäla alla organisationer som affischerar.

För ett antal år sedan gick kommunen på ett liknande sätt till angrepp på affischering i innerstaden, något som såklart inte riktigt låg i linje med tanken om att försöka förvandla området Möllevången till en kreativ miljö som kunde forma en ny generation småföretagare kring klubbar, caféer och andra kulturaktiviteter. På senare tid har det dock varit klistermärken som kommit i skottgluggen för stadens försök att rensa upp i stadsmiljön. Enligt kommungubbarna handlar det om att ska skapas trygghet, vilket kan tolkas som del av en större strategi för att ”hålla staden ren” och producera en attraktiv plats för etablering av slicka storföretag. Frågan är om inte staden som gratis annonsyta som inte kan inordnas i en formell vit ekonomi är en lika stor anledning till den nya policyn, och det handlar om att kommunen vill åt alla de pengar som denna informationsspridning skulle omsätta om den tvingades in kanaler i stil med tidningar eller annonseringsföretag som kan beskattas.

Givetvis kommer såväl många kapitalistiska småföretag som gräsrotsgrupper att trotsa den ordning av staden om kommunen och dess allierade inom JCDecaux försöker upprätta. Olagligheten har inte stoppat affischering tidigare, och de enda som kan tänkas påverkas av de nya förhållandena är den hippa kultursektor som vuxit fram kring Möllevången de senaste fem åren och omsätter allt större summor. Kanske kan hipsterscenen få sig en törn och göra en Attladottir, och dra till Stureplan, och kommunens idiotiska affischeringspolicy därmed föra något med bra med sig.

Läs mer:
Henri Lefebvre - Rum: social produkt och bruksvärde
Ivan Chtcheglov: Formula för den nya staden
Kommunen och kapitalet sitter i ESF-båten
Spring kamrat! - den gamla världen är efter dig.

Vild strejk på volvo under valborg

Redan under valborg gjorde volvo-arbetare i Umeå en markering mot företaget genom att än en gång gå ut i vild strejk. På Volvo Göteborg krävde arbetarna att ledningen antingen drar tillbaka sina varsel eller avgår. Vi hoppas kunna återkomma till hur klasskampen på Volvo utecklar sig inom kort.

Iran: En nation av bloggare

Spana in den här faktaspäckade kortfilmen om Irans historia och bloggosfär skapad av 3 studenter på Vancover film school. Inspirerad av filmversionen av den minst lika magnifika serien Persepolis av Marjane Satrapati.

Se även:

Irans president: Flytta Israel till Europa!
LibCom: Iran: 1,000 teachers arrested
LibCom: Iran: Teachers strike joined by factory workers
LibCom: Iran: workers’ struggles in brief

Kampen om kafferasterna

En insändare i tidningen Chef nyligen bjöd på en ganska roande bild av den vardagliga klasskampen på en verkstad. Den frustrerade chefen skriver att arbetarna “har en tendens att samla i klungor klockan 8 och 11 med en kopp kaffe”. Varken snyfthistorier (”vi har visat på att detta kostar företaget en årslån“) eller kompromisser biter. Inte heller hjälpte det att kasta ut alla stolar. Nu har ledningen slut på ideer tänker dom ta till kollektiva bestraffningar mot sina anställda. Men vädjar också till tidningens läsare att lämna kommentarer(email är ej obligatoriskt).

Som vanligt så står cheferna handfallna inför en klasskamp utan representation. Att stå inför ett osynligt men hopsvetsat arbetarkollektiv som varken låter sig kontrolleras, luras till förhandlingsbordet luras till att känna sympatier för arbetsköparen(och pressas till att agera emot sina egna klassintressen), eller ens förstås, har tydligen gjort ledningen så desperat att de tänker ta till kollektiva bestraffningar som bara kan förstärka motsättningarna mellan samtliga arbetare och företaget.

Mer kompromisslös proletär kamp utan representation om arbetstiden, finns väl dokumenterat b.l.a i arbetsplatsundersökningar hos kämpa tillsammans, motarbetaren, kim muller och polkagris. Men att med chefens egna ord få ta del av chefens ångest är om inte annat roande.

Romano Trajo på Norra fäladen i Lund.

Romano Trajo på Norra fäladen i Lund.

The kids are all right

Att den värsta krisen i kapitalismens moderna historia är på gång är ingen nyhet för KOLLA!-läsare. Politiker och överklassen tar varje tillfälle att använda krisen för att attackera arbetarklassen och skära ner på all den välfärd vi kämpat oss till.

I t.ex. Lunds kommun, kommunen som rev gick på fredlig husockuperande ungdomar och rev deras hus två gånger i höstas, tar nu chansen att med skära i budgeten så att arbetarklassen ska få tillbaka så lite av de pengar som kommunen stulit i skatt. 100 miljoner ska sparas på ett år, men det är knappast de rika som de dras in på. Till exempel höjs busspriserna för tredje gången på fem år. Från 10 till 16 spänn, snacka om inflation.

Ett av de allra svinigaste ingreppen som Lunds kommun har kommit på är stänga ner fritidsgården Romano Trajo på arbetarklassområdet Norra Fäladen. Roma Trajo har inte bara utgjort en frizon för många unga blivande arbetare, en plats att vara på utanför skolan – det har funnits ett kämpande arbetarkollektiv som ställt barnen på gården framför lydnad mot kommunens budgetar. Under en strejk förra året slöt såväl arbetare, lokalbefolkning och ungdomar upp för att tillsammans med facket kräva att fritidsgården skulle få de pengar som den behövde. Kommunen svarade med hot om nedläggning, som de korrupta svin de är.

När kommungubbarna i fritidsnämnden i går skulle ta beslutet om nedläggning lät sig inte de många ungdomar som använder gården luras. En grupp på ca 30 ungdomar i åldrarna från 8 till 20 drog ner till politikernas lokal i centrala Lund i ett spontant demonstrationståg och blockerade mötets ingång. Efter det tog de sig in på mötet och förklarade för de vita överklassvinen att de om de tog deras gård ifrån dom var rasistjävlar. Enligt ögonvittnen slängdes även möblemang mot politikerna. Skit ska skit ha, som det sägs.

I en stad där kommunen tar varje chans att spara in på arbetarklassens behov och där arbetarområden blir eftersätta är det rätt att göra motstånd. Vi hoppas att de som använt Romano Trajo inte låter sig tystas och inte ger upp. Snart är det ockupationsfestival i Lund, och kravet på att få tillgång till sin lokal och sina resurser som Fäladens ungdomar ställer sammasmälter med ockupantscenens kamp mot kommunens korrupta bostadspolitik. Vad som händer får vi se senaste den 16:e maj.

Läs mer:
Mana: “Kommunalpolitiker i Lund och Info14 delar grundanalys”
Ockupantscenen: “Festival planeras i Lund”
Kim Muller: “Motstånd mot nedskärningar lönar sig!”

Vänsterpartiets pressekreterare ”såg inte strejkvakter”

Den tondöva artisten och tillika pressekreterare för vänsterpartiet, Uje Brandelius från Doktor Kosmos var för ett tag sedan ute och firade på Berns. På vägen in missade han ett trettiotal strejkvakter i reflexvästar från SAC som höll en blockad. Blockaden rörde fusk med anställningsavtal och kontraktsbrott från Berns sida. Uje kommenterade händelsen på facebook (av alla ställen) med att det var väl lite dumt, samtidigt som han passade på att raljera lite över SAC.
Det är intressant att vänsterpartiet har en pressekreterare som tycker det är helt ok att stödja företag som behandlar sina anställda som skit och sedan raljera över det. Vi tvivlade inte på att (V) sedan länge hade svikit sina ideal men tydligare än så här blir det inte när partiets pressekreterare bryter en blockad för att festa med Bodström & Fares Fares.
Strejkbrytare och svartfötter har alltid fått det bemötande de förtjänar och Uje är inget undantag, oavsett hur mycket han försöker bortförklarar sig.

Fängelsestraff för pirate bay

Klockan 11 idag dömdes dom åtalade från pirate bay till ett års fängelse, helt i linje med åklagarsidans önskemål. - Vi visar att det här inte kan pågå på vårt territorium, säger Monique Wadsted som företräder filmbolagen till DN. Pirate bay tänker ta domen vidare till HD.

Redan sommaren 2004 skrev Leo Björk i Kolla! om den svenska regeringens planer på att förbjuda peer to peer teknologi i artikeln Den fria informationens kommunism, som du också kan läsa, dela, ladda ner och sprida HÄR.

Fulmedia rapporterar:
Sydsvenskan
Skånska Dagbladet
Barometern
Blekinge länstidningen
Ystads allehanda
Helsingborgs dagblad
Newsdesk

Den fria

Den fria

Fransmän vinner fabrik och värdefulla erfarenheter

Återigen i har den franska arbetarklassen visat var skåpet ska stå. Efter sju hårda veckor av strejk och permanent konflikt med sina chefer har arbetarna på FCI Microconnections i Mantes-la-Jolie till slut räddat sina hotade jobb.

När de fyrahundra fabriksarbetarna fick reda på att deras arbetsplats skulle läggas ner på grund av bristande lönsamhet gick de direkt till aktion. Elektronikkomponentenfabriken ockuperades så att inga maskiner skulle kunna monteras ner, och när det inte hjälpte marscherade 100 arbetare till platschefens hem och krävde besked om deras jobb.

Aktionerna tvingade företaget till förhandlingsbordet, och till slut valde de att låta fabriken vara kvar. Att facket inte hade ryggrad att själv lösa arbetarnas problem visade sig vara positivt – nu har de inte bara vunnits sina jobb åter, de har även en värdefull kollektiv kamperfarenhet av hur man tillsammans kan kämpa för att vinna.

Läs mer:
Lib Coms artikel om FCI-ockupationen
Amadeo Bordiga - Ta över fabriken eller ta över makten?

Fler klasskampsnyheter från frankrike
Chefskidnappning ny trend på arbetsmarknaden!
Tre miljoner fransmän på gatorna
Klasskrig ovanifrån i Frankrike med fackens stöd.

Sprid ordet….

Kolla! har nyligen tryckt 15000 stickers, som ett led i att försöka sprida information om den oberoende klasskampen och alla andra spännande uppror mot kapitalismen som det går att läsa om här på kollamag.se.
De av våra läsare som är sugna på att hjälpa till att sätta upp dom kan köpa dom hos webshoparna wapiti.se och radikal distribution. Förutom vår hemsidesadress, givetvis i det fashionabla typsnittet Helvetiva Neue, står det även med mindre text “Kolla! livsstilsmagasinet för den moderna revolutionären”. Klistermärken finns i tre olika färger, magenta, cyan och lila är så kallat “hippa”.

Fabriksockupation i Belfast

Mer än 100 arbetare ockuperar nu Visteons bildelsfabrik i Belfast. Ockupationen var ett svar på att företaget sagt att 565 av deras 600 anställda(!) på tre av deras engelska fabriker skulle avskedas. Säkerhetsvakter hindrar nu folk från att gå in och har dessutom blockerat brandutgångarna(vilket självklart är både riskabelt och olagligt). Men om ockupanterna drivs ut ur fabriken så planerar man att genomföra blockader utanför fabriken.

Läs mer:
Libcoms artikel om Visteon
Ockupantscenen: Londonprotester och fabriksockupationer

Spana in:
Bildgalleri från ockupationen

Chefskidnappning ny trend på arbetsmarknaden!

Kapitalismen krisar och fabriker lägger ner, men arbetare svarar på våldet genom att slå tillbaka.

Den finansiella kris som drabbat världsekonomin den senaste tiden har sannerligen höjt klasskampstemperaturen. På G20-mötet i London lamslogs hela stadens finnanskvarter av tusentals demonstranter, i Berlin och Frankfurt demonstrerade sammanlagt 50 000 människor mot krisen och en serie fabriker har ockuperats av arga och besvikna arbetare i Europa och världen.

Måltavlor för arbetarklassens ilska har ofta varit chefer och ägare till företag, som cyniskt betraktar arbetare som en slit-och-släng-vara så fort vinsterna inte är tillräckligt höga. Chefer har kidnappats som i fallen med franska fabriker för 3M och Caterpillar eller angripits fysiskt som på en Continentalfabrik i Frankrike. När finansöverkuckot Borg snackar om 300 000 förlorade jobb och totalt vill lägga ner den svenska tillverkningsindustrin kan det vara på sin plats att lära sig hur en slipsten ska dras av våra franska klasskamrater och komma ihåg att de ansvariga har namn, ansikten och hemadresser. I slutändan är det såklart bara att ersätta kapitalismen med ett nytt system som kan förhindra den kassa mentalitet som chefer med nödvändigt alltid kommer att ha till sina anställda, men tills dess kan det inte skada att se till att de värsta svinen hålls på plats.

Migelbilder:
G-20 i Londona>
Antikapitalism i Berlin

Läs mer:
Amadeo Bordiga - Ta över fabriken eller ta makten?
Mute - Att stirra ner i mörka vatten

zizek birkbeck on the idea of communism

zizek birkbeck on the idea of communism

Alla var där!

Kolla!s auslandskommando rapporterar om kommuniststjärnornas outfits på Bickbecks konferens om ”kommunsimens hypotes” i London.

Det var fullt på det vänsterorienterade universitet Birkbecks konferens om kommunism. Helt fullt. Tidningen The Guardian beskrev stämningen som hetare än inför Micheal Jacksson avskedsturné och mer eller mindre alla av de stora marxistiska kändisarna var där. Micheal Hardt pratade om allmänningar, Toni Negri diskuterade Lula kontra Chaves med Slavoj Zizek och x-Maositen Alain Badiou talade bruten och svårförstådd fransk-engleska om lika svårförstådd abstrakt filosofi.

Som vanligt var som alltid Toni Negri stilig i en tidlös tweedkostym medan den solbrända kollegan Hardt körde på en yngre friluftslook en svart fleecejacka. Den som dock gjorde störst intryck var Slavoj Zizek som under konferensen var iförd en mörkgrå tee med svarta muddar, grågröna byxor och en matchande militärjacka med västtysklandsflagga. Den militäristiska looken var inte bara en stilistisk markering mot de många helt och hållet undermåligt klädda vänsterakademiker som flockades kring Zizek, det kan även kopplas samman med en teoretisk poäng.

Zizek varnade alla åhörare för hur kapitalismens sammanbrott påverkar ”vänstern”. Istället för att se kapitalismen som det största hotet mot skapandet av det stats- och klasslösa samhället (kommunismen) var det istället auktoritära och korporativistiska statslösningar (socialism) som han menade skulle kunna hindra revolutionen. Med hänvisningar till ”harmonisk kapitalism” i Kina och 1900-talets många realsocialistiska stater förklarade han att vi visserligen kunde lära oss något från dessa misslyckanden (”try again, fail again, but fail better”), men att det den motsättning vi var tvungna att möta i framtiden antagligen kulle vara mellan just kommunism och socialism. Att inte tveka att angripa socialism, med partidisciplin och ”revolutionär terror” när det behövs, är alltså den uppgift som den kommunistiska rörelsen står inför, enligt Zizek.

Därför var det varken förvånande att jackan hade just den tyska flaggan istället för DDRs nationalemblem eller att konferensen avslutades med att Zizek välkomnade de gamla 68-kommunister som blivit nysossar, multikultivänster eller den nya högerns hovfilosofer att lämna dessa positioner och åter ge sig in kampen för kommunism – en kamp som han menade stod inför helt ny möjligheter och utmaningar efter 1900-talets lärdomar.

Kolla! kommer såklart att fortsätta följa såväl debatten mellan kommunister på arbetsplatser, gator, bostadsområden, och på universiteten.

Spana in:
Mingelfoto på Flickr
Snygga kommunister på Facebook

Unga byggare går till attack!

Ett litet antal glasmästarlärlingar i Köpenhamn gick i natt till attack mot det danska utbildningsministeriet. Efter en lång konflikt kring deras rätt till (betalda) praktikplatser har nu en liten grupp gått från ord till handling.

I en intervju med den danska webplatsen Modkraft menar en av de inblandade att deras agerande motiveras av att försök att lösa konflikten inom studentfackliga ramverk visats vara omöjlig. Genom att gå från meningslösa förhandlingar till direkt handlande visar lärlingarna på att frågan faktiskt handlar om möjligheten till en försörjning och inte bara är symbolisk eller politisk sak. De som läser till byggare, men inte går klart sin praktikperiod på ett företag får inte ut sin examen – och med den finansiella krisen har många praktikplatser försvunnit över en natt. Lärlingarna hoppas att den press som det outtalade hotet om fler aktioner innebär kan motivera de ansvariga politikerna och tjänstemännen att tänka efter två gånger innan de fortsätter att jävlas med arbetarungdomar.

Även om skadegörelsen var begränsad och sträckte sig till ett par sönderslagna rutor, så tar de ansvariga personerna säkert tidigare utomfackliga aktioner från unga danska byggare, som orsakat miljontals kronor i skador, i beräkningarna när de uppdaterar sina budgetar. Imorgon planeras en större demonstration mot bristen på praktikplatser där olika fackliga organisationer deltar.

Inget knull på dansgolvet

”This government or any other government con not impose a talaban law on jamaica, them cah bring dem stinkness or nuffness to nuh artist dung yah.”
/ Wayne Lonesome – Intervjuad av Kolla!

Jamaica är et land av kontraster, något som inte minst märks i kulturlivet. Denna ö är inte bara proppfull med kyrkor och har en lagstiftning som förbjudit homosexualitet ända sedan den var en brittisk koloni. Jamaica har, via dancehall-kulturen, gjort mer för att bryta ner gränsen mellan dans och simulerade samlag än vad MTV och playboy channel kunnat göra tillsammans. Något som vi på Kolla! som så många andra, är mycket tacksamma för.

Nu har dock jamaicanska media återigen gjort gemensam sak för att städa upp i etern.

Alla texter om sex, våld och annat som kan skrämma bort sponsorer ska bort. I synnerhet så ska låtar där MC’n förespråkar dansgolvshångel(s.k daggering) ej spelas. Bleeps och liknande sätt att komma runt censuren ska ej heller tolereras. Vilket inte bara är ett hårt slag emot den inhemska dancehall-scenen utan även mot Hip Hopen som med sina jamaicanska rötter(via Kool Herc) fortfarande är mycket populär på ön. Ett hårt slag, om det inte vore för att det omöjligt kan vara något mer än ett slag i luften.
När Kolla! kontaktade hardcore-ragga MC’n Wayne Lonesome, för att få veta hur han nu ska tjäna sitt leverbröd synar han med en gång medias bluff.

“In jamaica nuh govenment cah ban nuh man tune dung yah, nuh tune nuh ban, because di government cah tell or dictate to nu artist dung yah , weh fi sing. just right dat straight and let dem know seh a me seh so, a tell di RADIO STAION, seh , dem mussi play nuh more music on the air , weh bleep up or any thing bout sex, so di media dem a lick out againts weh di braodcasting commission seh, seh if dem fi do dat, them would not have nuh tuner fi play. please let di people dem know seh, nuh guy cah tell nuh artist weh fi dj or sing dung yah, so nuh artist nuh get ban, because this is a freedom of speach country. so weh dem right inna paper a just fuckery, dem a try control di radio station, but that cah work bout yah. A fire and judgement wi a fling pon dem, because dem know se a we a di people dem ears and eyes, so ddem tek dem shit to di radio and it back fire pon dem nuh PUNK GOVENMENT A JAMAICA CAN NOT BAN NUH ARTIST BOUT YAH.”

Wayne Lonesome

Wayne Lonesome

Internat för fan.

Internat för fan.

varde ljus!

varde ljus!

Fria bruksvärden till alla!

Kapitalism 101: Det finns två saker vi kallar för värden, bytesvärden och bruksvärde. De mesta vi människor skapar har bruksvärden, men de tillskrivs också bytesvärden i en kapitalistisk ekonomi. För att få tillgång till ett bruksvärde måste man alltså ge upp bruksvärde man skapat själv (arbeta), och varje gång man byter in sitt arbete för att få tillgång till bruksvärden (får lön), försvinner lite värde – det knycks av det kapital man arbetar åt.

Kommunism 101: Detta funkar bara så länge det finns ett monetärt system som hela tiden anger ett bruksvärde för bytesvärde, så länge vi lever i en kapitalistisk ekonomi. Om bruksvärden skulle finnas i överflöd skulle vi inte behöva ge dom pris, och att få lön för att framställa dom skulle bli meningslöst eftersom vi inte skulle kunna använda lönen till att köpa något (allt skulle vara gratis). Detta system av fria bruksvärde utan att de som äger produktionsmedel (kapitalister) gör anspråk på bitar av vårt arbete kallas för kommunism, eller fritt utbyte.

Fildelning 101: Fildelning är en tillfällig och avgränsad form av kommunism, en elektronisk allmänning. Det är genom viljan att utan betalning dela på bruksvärden som systemet hänger samman. Hade alla velat ha tillbaka exakt lika många bytes för de byte de delade hade systemet blivit långsamt, ointelligent och slött. När en massa bruksvärden flödar fritt på detta sätt hotar det såklart det kapital som tjänat pengar på att förpacka bruksvärden på cd-skivor och DVD:er och sedan tvinga folk att byta sig till dom och därmed upprätthålla lönemisären (för både alla som arbetare i nöjesindustrin och alla som vill konsumera av den).
Samtidigt tjänar vissa företag stora pengar på detta fria utbyte, de som tillhandahåller infrastrukturen eller på olika sätt säljer reklamplats åt företag försöker föra in varuformen bakvägen in i fildelningens kommunistiska sfär, vilket bara är möjligt eftersom resten av världen till stor del är organiserade enligt kapitalistiska principer (och det alltså finns kapital som kan gå in i bredbrands- eller Internetreaklm-branschen i hopp om att göra vinster).

Att se till att fildelning fortsätter vara fri är alltså inte i huvudsak politiskt viktigt, det handlar inte om att visa på hur fritt utbyte av värden kan fungera – det handlar om att bevara en zon, en allmänning, där det fria utbytet redan existerar som kapitalet och staten försöker återintegrerar i dess kapitalflöden. Lyckas det med de kommer Internet att förvandlas till 2000-talets motsvarighet till TV-shop. Det är flödena av information och hur de regleras som är intressant, inget annat.

Se även:
Den fria informationens kommunism
Copyriot
Kopimi
Spectrial
Wu Ming
Högdalen Biz

mediadrevet:
1|2|3|4|5|6|7|8|9|10

Anarkistisk speeddating

Det är inte alltid lätt att vara singel. Speciellt inte om 7 nätter i veckan går åt till att planera och genomföra den sociala revolutionen. Då kan det nämligen bli svårt att få knulla.

Visst, det är kul att kasta brandbomber på snuthus och måla fula anarkist-A:n i gångtunnlar, men om man ska vara helt ärlig är nog sex något man hellre sysslar med. Men hur ska man kombinera denna annars så privata angelägenhet med den större revolutionära kampen. Vad ska alla anarkister som letar efter den där speciella personen att få prata/krama/knulla med göra och samtidigt känna sig duktigt anarkistiska utan att behöva läsa sottiga 90-talsnummer av tidningen brand? Svaret är enkelt: åk till London.

Kolla! kan som den snyggaste och fetaste revolutionära livsstilstidningen i världen rapportera att våra favoriter, London Classwar, har inrättat en ny institution i anarkismens värld. Det räckte inte med att dra genom rikemanskvarteren i mobbar som hotade de rika med offentlig avrättning, det räckte inte att slåss med snutar och förstöra banker och det räckte inte att uppvigla massorna med sin provokativa tidning. Nu inkluderar deras revolutionära uppdrag även delmålet att hjälpa anarkister att komma igång med dating.

Idag, på alla hjärtans dags 2009, hölls världens första anarkistiska speeddating på en pub vid Kings Cross i norra delarna av centrala London. Till de kanske mindre romantiska tonerna av punk anordnades en speeddatingevent av Class War där alla närvarande, oavsett kön, fick ett par minuter att snacka med alla singlar i lokalen i jakt på någon att plocka med hem. Med tanke på att konceptet fick gratis reklam på BBC så lär det varit överfullt och en given hit för alla som inte bangar på lite piercings och dreads. Kolla!, som alltid diggat Class Wars attityd till våld och punk-kravaller, måste nu kapitulera inför deras charmigt avslappnade syn på sex och kärlek. Visserligen går antalet anarkister i redaktionen att räkna på en hand, men att alla former av revolutionärer (inte bara välklädda och snygga kommunister) ska få hade lite kul på tu man hand med likasinnade i väntan på revolutionen är något vi självklart skriver under på.

anarkister på dating.

anarkister på dating.

Sopgubbar och andra nyckelpositioner i den urbana arbetsmaskinen

Den moderna staden är den plats där kapitalets hjul snurrar som snabbast. Men för att pengar ska kunna växa räcker det inte med att börsmäklare skriker sig hesa eller att investmentbolag spekulerar villt. Staden är helt beroende på arbetare och arbete.

Förr var staden först och främst en plats där saker och ting producerades. Enorma fabriker och små verkstäder tvingade, och lockade, miljoner arbetare jorden runt att flytta in i städerna. Idag produceras fortfarande mycket mervärde i städer, framförallt i Asien och Latinamerika och de enorma industriella distrikt som vuxit fram där idag. Men för att staden ska vara en plats där pengar kan bli mer pengar åt kapitalisterna så är det inte längre bara en fråga om att producera saker eller tjänster som säljs vidare – allt fler arbetare med att upprätthålla själva stadens struktur.

För att staden ska funka, och för att dyra lägenheter inte ska tappa i värde och för att alla jävla överbetalda kontorstyper ska kunna ta sig till sina jobb, måste en rad flöden upprätthållas. Kloaker ska frakta ut skit till reningsverk, färskt vatten ska rinna in. El ska se till börsmäklarens dator kickar igång och gatulyktorna ger ifrån sig ett tryggt sken. Wifi-zoner måste funka, mat måste levereras till lunchresturanger och snabbköp varje morgon, och bussar, spårvagnar och tunnelbanor måste rulla på. Men även om allt detta funkar så måste allt jävla skräp som stadens olika verksamheter, inte minste arbetskraftens återhämtning och återskapande, bidrar med tas om hand. Annars stannar stadens arbetsmaskin och pengarna slutar snurra…

De arbetare som upprätthåller infrastrukturen i dessa flöden har en nyckelposition i dagens samhälle. Om en fabrik strejkar vilt en dag eller två eller fem så finns det ofta lager eller andra fabriker på andra delar av världen som kan kompensera produktionsbortfallet. Om det inte går att ta sig till jobbet, eller om strömmen inte kommer när man trycker på on-knappen, eller om soporna blir stående vecka ut och vecka in, så hämmar de all ekonomisk aktivitet som föregår i en stad – och på så sätt kan det sätta press på arbetsköparna. Vi har tidigare snackat om hur sopor varit en brännande het konflikt i till exempel Grekland, och nu har ett stort antal arbetare som jobbar med att hämta sopor i Stockholm strejkat vilt och visat sin stridbarhet utan fackets hjälp och med ledningens ständiga hot. Att det ledde till en seger, både i termer av uppnådda mål och ökande kampmoral och arbetarautonomi är ganska fett det med.

Läs mer:
arbetarklass.se
motkraft.net

Sopor.

Sopor.

Makten på jobbet: Folkhögskolekurs i självorganisering på arbetsplatsen

I det annars ganska trista utbudet av European Social Forum-turism och kaderskola åt Vänsterpartiet så har det dykt upp en jävligt intressant kurs på Kvarnby Folkhögskola i Malmö. Kursen Makten på jobbet har en studietakt på 25% och riktar sig till folk som jobbar. Målsättningen är att intervenera i kamper på sin arbetsplats tillsammans med sina arbetskamrater. Kursen lär ut verktyg som hjälper arbetare att undersöka grunden för gemensamma kamper och genom detta bidra till att producera arbetarkollektiv. KOLLA! har träffat A från Motarbetaren i Malmö (som är den grupp som utformat kursen) för att prata lite kort om vilka möjligheter detta öppnar upp.

Hur kom ni på idén?
Det var faktiskt goda kamrater i Kalmar LS som kläckte idén. De ansåg att perspektiven med det ansiktslösa motståndet och teorierna om de informella kollektiven på arbetsplatserna behövde få en bredare spridning. Hur kan vi sprida dem bättre än genom en CSN-berättigad kurs? (1) En annan aspekt av spridningen är att vi verkar i ett helt nytt sammanhang. Inom den utomparlamentariska vänstern är ju dessa perspektiv redan rätt spridda. Kvarnby har ett helt annat kontaktnät, vilket är väldigt positivt. Samarbetet med Kvarnby FHSK har fungerat mycket bra.

Vad kommer kursen innehålla?
Vi kommer vi gå igenom arbetarundersökningens historia. Sedan kommer vi att titta på kapitalets undersökningar, managementteorierna. Vi kommer även att titta på hur kapitalet har förändrat produktionsmodellen baserat på arbetarklassens kamper, för att utöka förståelsen för dagens möjligheter. Det kommer även att blickas ut och tittas på erfarenheter ur ett internationellt perspektiv och vad från dessa vi kan använda i kampen på våra arbetsplatser. Nu till den första träffen 14 februari har vi även lyckats få den brittiska teoretiska gruppen Endnotes (en splittring från Aufheben) att komma till Malmö och föreläsa om klasskampscykler och vilka möjligheterna arbetarklassen har att överkomma lönearbetet idag. Alla kursträffarna är självklart öppna för alla intresserade.

Vad är målsättningen för kursen?
Den direkta målsättningen för kursdeltagarna är att intervenera i pågående kamper på sina egna arbetsplatser eller bidra till att kollektiva kamper skapas (om arbetarkollektivet är splittrat). Övningarna är utformade så att kursdeltagarna ska börja reflektera över möjligheterna till organisering på sin arbetsplats och börja analysera sin egen bransch, hur de disciplineras till arbete, vilka splittringar arbetsprocessen kan skapa inom kollektivet, hur klassammansättningen ser ut osv. Slutligen ska de genomföra en storskalig undersökning av arbetsplatsen där vi tillsammans ska diskutera oss fram till hur man kan intensifiera kamperna. I det långa loppet så tänker vi att den här kursen ska bidra till att skapa en ny självorganiserad arbetarrörelse. Denna termin är lite av ett pilotprojekt, där vi ska kolla vad som fungerar och vad som inte gör det. Men vi tänker fortsätta med kursen. Antalet anmälda ligger faktiskt långt över vår förväntan och bådar gott inför framtiden.

De fyra kursträffarna är 14/2, 14/3, 18/4 och 9/5. Platsen är Kvarnby Folkhögskola i Malmö (Röda huset på Industrigatan 4).

Programmet för den första träffen 14 februari finns här (du hittar även de texter som kursdeltagarna läser inför träffen):
http://www.motkraft.net/nyheter/3417

1. Kursen måste kombineras med en annan kurs på 25% för att berättiga till studiemedel

ape

Apejävel som ska ha stryk…enl. malmöpolisen då.

Jo, tjacksnutarna misshandlar faktiskt folk också…

I samband med rättegångarna kring rosengårsupploppen offentliggjordes nyligen en film som sägs bevisa att en av de åtalade varit drivande i upploppen. En film som
man kunde tro att malmöpoliser skulle glädja sig över, och det hade de säkert gjort, om det nu inte vore för den retliga tabbe de gjorde: på ljudupptagningen från filmen kan man höra hur de kallar ungdomarna de ser inifrån bilen för “blatte” och “apejävel” och pratar om att ge dem “så mycket stryk att de inte kan stå upp”. Ajaj, nu fick hela Sverige se malmöpiketen för attityd de har emot invandrare!

Självklart låtsas politiker, polisledning och media vara “chockerade” över hur poliserna beter sig. Som om att de skulle bry sig om hur polisernas attityder till
ungdomar i malmö är!

Nej, polisledningen är självklart jävligt väl medvetna om vad Malmöpiketen är för sorts poliser, det ju allmän kunskap inom kåren, och bara incidenter som rapporterats om i media sträcker ju sig från att trycka upp oskyldiga ungdomar mot en vägg i flera timmar till att skjuta ihjäl hundar och mentalpatienter i värsta rambostil.

Och vad gäller politiker och journalister så skulle dom om de inte har koll på läget utan problem kunna ta reda på hur de ser ut, men vi vet ju redan att de inte är intresserade (Kolla! var som bekant den enda tidning som rapporterade inifrån
rosengård under upploppen och faktiskt pratade med folk som deltog). Istället sprider man utan kommentarer eller kritisk granskning vidare polisens propaganda: alla gripna är “Vänsterextremist” eller “fotbollshulliganer”, det enda motiv de har är att slåss och förstöra för alla andra.

Hade man faktiskt bemödat sig undersöka malmöpiketens förehavanden och prata med folk som utsatts för deras agerande hade ganska snart kunnat göra sig en bild av att snutarna inte stannar vid att hota: de gör ofta slag i saken och misshandlar folk. Under rosengårdskravallerna slog man människor medvetslösa, och misshandlade folk även efter att man omhändertagit dem, (samtidigt som man fällde kommenterar som t.ex. “horor” och hotade med att göra betydligt värre saker än att bara misshandla) och det är knappast något unikt för det tillfället, liknande saker har hänt många
gånger förut.

Men med den liberala logiken är det självklart värre att kalla ungdomar “apejävel” på video, än att misshandla dem när kameran inte är påslagen.

Tidigare på Kolla!
Husockupanterna i Herrgården tar till gatorna
Högern och de magiska vattenkanonerna™
Herrgårdskravallerna från en husockupants synvinkel

Läs också:
Ebba: Worlds Dumbest Cops på Kim Müller

Mer på fulmedia:
00|01|02|03|04|05|06|07|09|08|10|11

”It is robbery of one segment of the population by one other segment of the population”

En av världens mest inflytelserika marxistiska ekonomer, geografiprofessorn David Harvey, som tidigare har skrivit en del om ekonomiska kriser och dess relation till klasskamp och det kapitalistiska systemet, höll för ett tag sedan föredrag om den amerikanska fastighetsbubblan. Där menar han att krisens effekter är som en finansiell motsvarighet till orkanen Katrina i meningen att den i första hand slår mot fattiga, färgade arbetare.

Banker och låneinstitut har med statens beskydd (och nu senast beskyddarpengar i form av Obamas ”krispaket” som löser ut de bankrutta bankerna) gjort miljardvinster på spekulation i osäkra lån till arbetarklassens fattigaste del. När spekulationsbubblan har spruckit har dessa människor blivit bostadslösa och förlorat allt de har ägt, vars värde redan tidigare har förts över till kapitalistklassen i form av bonusar, löner och aktieutdelningar. De 3.7 miljarder dollar i bonus som John Paulsson, VD för ett av de stora amerikanska investmentbolagen, tog ut 2007 kommer inte från ingenstans, de kommer ur den spekulationsbubbla som lämnade miljoner hemlösa och utblottade med lån aldrig kommer att kunna betala av. Kollas! läsare kan dra paralleller till hur bankerna knullade de delar av svenska arbetarklassen som drogs med i bostadsspekulationen under 1980-talets slut.

Lyssna på föredraget A financial Katrina av David Harvey online.

Cleveland.

Cleveland.

Ockupation av nedläggningshotad fabrik i Ukraina.

I den kapitalistiska ekonomins krisartade kollaps följer många spännande utvecklingar i och med att konflikten mellan arbetare och borgarklassen skärps. Samtidigt som det är generalstrejk i Frankrike, omfattande protester mot Internationella Valutafondens planer att sänka löner har skakat Estland och ett ungdomsuppror med rötter i polisvåld lamslog Grekland, så kan vi rapportera om hur klasskampen på en ukrainsk fabrik har gett ett intressant resultat. Jämfört med stora händelser som sveper över Europa och världen kanske 300 personers agerande verkar futtigt, men motståndshandling har möjlighet att blockera kapitalets virvlar som håller oss fast i dess system av utsugning.

En mekanisk verksstad som tillverkar jordbruksmaskiner i Ukraina ockuperades i går sedan beslutet om dess nedläggning hade tagits av ledningen. De 300 anställda utsåg genast en alternativ styrelse bestående av fem betrodda arbetare som var ansvarig för att föra fram krav till fabrikens ägare om utbetalning av flera månaders innestående löner och fortsatt produktion. Arbetare i närliggande fabriker kontaktades för att få stöd, och företagets vakter utvisades från fabriksområdet. Vad resultatet kommer att bli får vi se, men arbetarnas handlingskraft är givetvis inspirerande och om svenska arbetare var lika påstridiga när varslen kommer kanske företagsledningarna i den svenska industrin skulle tänka efter ett par gånger extra innan man i ett svep kickade tusentals.

Recension: The Commoner nr. 13 – stundtals lovande tidning om olje-, miljö- och finanskriser…

The Commoner är en av få regelbundet utkommande tidningar som rör sig i glappet mellan å ena sidan anti-statlig kommunistisk teori och praktik och å andra sidan den akademiska världen. Tidningen som började ges ut 2001, och nu utkommer med sitt trettonde nummer, har till stor del inspirerats av den autonoma marxismen utveckling i USA, som på många sätt har varit betydligt mer akademisk och mindre arbetaristisk än dess europeiska motsvarighet. Bland annat har kända namn som Peter Linebaugh, Silvia Federici, Midnight Notes Collective, Nick Dyer-Witheford, Steve Wright, Harty Cleaver och Mariarosa Dalla Costa publicerats genom åren.

The Commoners återkommande tema är att visa på kapitalismens behov av att privatisera det som människor skapar gemensamt. Allt från social gemenskap, välfärdsstatens institutioner, kollektivt ägda nyttigheter som vatten och luft, måste hela tiden underkastas marknadslagar så att kapitalet kan hitta nya investeringsmöjligheter. Mot dessa ”enclosures”, inhägnande eller ”skiften” med svensk terminologi, ställer The Commoners skribenter allt som ofta det gemensamma – ”commons” eller allmäningar. I skapandet av allmäningar sår dagens sociala konflikter frön till framtida kommunism och egendomsgemenskap. Kampen mellan kapitalets tendens till inhägnande och proletariatets tendens till skapande av allmäningar blir med dessa teorier den mest progressiva och kommunistiska aspekten av klasskampen.

Även om The Commoner nr 13, som så ofta, präglas av ett stelt och akademisk språk har den mycket att erbjuda en revolutionär rörelse. Vissa av dess huvuddrag har tendenser som liknar till exempel kommuniseringsteorin som den franska kommunisten Gilles Dauvé populariserat i Sverige genom en rad artiklar i tidningen Riff-Raff. De ofta återkommande faktiska studier av konkreta exempel som går att läsa på The Commoners sidor gör att dess allmäningsteorier hela tiden testas och utvecklas mot verkligheten inom rad olika områden, istället för att utvecklas i teoretisk isolering.

Vid en första anblick av detta nya nummer, med temat kriser och energikrisen, ges ett bekant intryck. Hälften av bidragen tenderar att vara smått idealistiska, medan den andra hälften siktar in sig på mer intressanta teman. En av de mest relevanta diskussioner som har förts i och kring The Commoner på senare tid är den om miljörörelsen, i Sverige representerad av Klimax, vilja att privatisera atmosfären – att göra utsläppsrätter till en handelsvara och på så sätt råda bot på klimatproblemen. Logiken är den att om ingen enskild person äger atmosfären är det ingen enskild persons intresse att investera i den eller bevara den… Liknande argument fördes fram mot gemensamt ägd mark under den tidiga kapitalismen, samtidigt som de fattiga människor som var beroende av nyttjanderätten till dessa allmänna jordlottar fördrevs av staten med det brutalaste tänkbara våld och tvingades att bli proletärer. Givetvis skildes dessa människor från sin kollektiva jord för såväl samhället som deras eget bästa, och argumentet känns nu igen från den liberala miljörörelsen och dess vilja att sälja ut atmosfären till storföretag.¹

Denna kapitalistiska logik där en av de största resurserna som finns på jorden ska förvandlas från något vi alla har rätt till, till något som vi måste köpa oss rätten att använda, kan ses som ett sista desperat försök för kapitalismen att fortsätta utvecklas och expandera i ett läge där dess ständiga rörelser är hotade av en serie kriser. Samtidigt kopplas dessa perspektiv samman med å ena sidan hur privatiserande av det gemensamma berövar överlevnadsmöjligheter för miljoner i kapitalismens marginaler, samtidigt som det tvingar in miljoner människor i lönearbete. Till exempel undersöks oljeproletariatets kamper och dess relation till kapitalismens kris flyktigt i The Commoner nr. 13, och på så sätt kan man studera både hur kapitalets inhägnande skapar fler rotlösa proletärer och hur dessa sätts i arbetet i dess globala arbetsmaskineri. Trots vissa smått meningslösa artiklar om danska vindkraftskooperativ eller snälla indianer har The Commoner med andra ord en hel del att bjuda på.

Se även:
The Commoners Blog
The Free Association
Troploin - In for a storm: crisis on the way

1. Se till exempel Paul Linebaugh och Marcus Redeiker, två historiker kopplade till autonomistiska Midnight Notes och The Commoner, och deras beskrivning av hur det tidigare proletariatet uppstod ur staten och kapitalets kamp mot allmäningar. Se Linebaugh & Rediker, The Many-headed hydra: The Hidden History of the Revolutionary Atlantic [↩]

the commoner.

the commoner.

Tre miljoner fransmän på gatorna

Ett tiotal av de större franska fackföreningarna genomförde igår en av de största endagars generalstrejken i landet på kanske så mycket som 25 år. Uppemot tre miljoner fransoser tog till gatorna, vilket ledde till att många arbetsplatser stod stilla och ett totalt trafikkaos präglade landet i 24 timmar. Protesterna riktar sig mot den franska regeringens planer på budgetsanering för att göra ekonomin smidigare och mer ”strömlinjeformad” i tider av ekonomisk kris.

Det senaste årets ekonomiska skakningar, som började bli påtagliga när den enorma amerikanska bostadsmarknaden kollapsade, har lett till ett underskott på investeringsvilligt kapital i många branscher då möjligheterna till att göra tillräckligt stora vinster enligt analytiker är för små. Därför skapas en serie mindre finanskriser i nya sektorer, som leder till att staten i olika länder försöker genomdriva åtstramningspakt som på arbetarklassens bekostnad ska göra investeringar mer lönsamma. Med planer på längre arbetstid, sämre arbetsvillkor och uslare löner tävlar olika stater om att få sina länder att bli effektivare och där med mer profitvänliga för det lilla investeringsvänliga kapital som finns. På sätt vill staten vara med och tävla om de få investeringar som görs i kristider för att kunna upprätthålla sina skatteinkomster och hålla nere kostnaderna för arbetslöshet. Många staters tillskott av skattepengar i form av ”krispaket”, som kunde ha använts till välfärd, för att ”hjälpa” stora företag att göra lönsamma investeringar är en del i samma tendens att försöka hjälpa kapitalet att göra vinster i krisens kölvatten på arbetarklassens bekostnad.

Det är mot just sådana planer som 3 miljoner franska arbetare i torsdags gick ut i strejk. Strejken leddes av de stora facken, men under de 200 demonstrationer som genomfördes öppnades så klart en yta för olika radikala alternativ upp. Till exempel har många skolor och andra arbetsplatser, bland annat större postsorteringsfabrik i Nanterre, ockuperats av de anställda. De ständiga massprotesterna mot regeringen som letts av förortsungdomar, studenter och skolungdomar och de mer radikala fackförningarna har skapat en situation av permanenta gatuprotester. Även om detta kan fungera som en säkerhetsventil som släpper ut ånga ur ett system som annars skulle explodera av sociala spänningar - och flera av facken gör sitt bäst för att disciplinera och isolera arbetarkamperna i parlamentariska illusioner om de planerade samtalen med Sarkozys regering om hur nedskärningarna ska genomföras - så finns det givetvis mycket positivt att säga om de återkommande gatuprotesterna.

För det första kan de vara mötesplatser för olika arbetarkollektiv, där fackens ledningar utmanövreras och görs överflödiga. För det andra institutionaliseras själva gatuprotesten och görs legitim, vilket hela tiden öppnas upp för nya gruppers inträde på gatan nya kampers eskalerande. Hade Frankrike inte haft en tradition av fackliga massprotester på gatan hade antagligen inte skolungdomar och studenter haft samma repertoar av kampmetoder att stöda sig mot i sitt uppror de senaste två åren. På samma sätt kan skolungdomarnas spontana strejker och ockupationer föras vidare till arbetsplatser, som vissa menar håller på att ske i Grekland.

En sista positiv sak med massprotesterna som bör nämnas är att det i dem möjliggörs en debatt om samhällets motsättningar och möjliga alternativ till kapitalismen. Som en artikel om de franska radikala facken i tidningen The Economist med viss oro argumenterar, har de nya parlamentariskt obundna facken vuxit sig starkare de senaste åren. Deras obrutna kampglöd, radikala metoder och ovilja till att kompromisser ”för samhällets skull” - som de ständigt manas till av de andra facken och staten – kombineras med en stark samhällskritik och antikapitalistisk ton. Att dessa alternativ växer kan, beroende på hur utvecklingen artar sig, utgöra ett starkt kort i för arbetarklassen i framtiden.

Se även:
Facket - en introduktion

Facken och arbetarmassorna.

Facken och arbetarmassorna.

Polisen impopulär på Malmös gator

Efter decembers omfattande bråk mellan polisen och uppretade malmöbor, efter snutens omotiverade vräkning av en ockuperad lokal i området Herrgården, har oroligheterna fortsatt. Polisen har blivit angripen av ungdomar med nyårsraketer på flera ställen runt om i Malmö, inte minst i stadsdelen Oxie där en bemannad polisbil blev angripen med stenar strax före nyårsafton. Det senaste angreppet skedde i arbetarklassområdet Kroksbäck. Ett par poliser lämnade för en stund sin bil obevakad för att ta upp en anmälan i ett hus, men när de återvände till polisbilen var den sönderslagen. Två däck hade blivit punkterade samt två rutor krossade.
Polisen uppger till tidningen Sydsvenskan att de inte ser något speciellt motiv till angreppet, men att polisens roll som samhällsbevarare inte är speciellt populär i de områden där många arbetare bor är inte speciellt konstigt och ett så tydligt motiv som går att finna. Tidigare har polisen alltid åkt med dubbla patruller till vissa områden, som t.ex. Rosengård där Herrgården ligger, för att kunna bevaka sina bilar. Frågan är hur många fler zoner som de måste klassificera om som ”fientliga” efter julhelgens omfattande oroligheter och polisens fullkomliga invasion av Rosengård?

Att snuthatet är på frammarsch kan inte bara ses på gatan också i modevärlden där webshopen Wapiti nyligen har tryckt upp en snygg t-shirt på temat snuthat. Givetvis är en sten genom framrutan en hårdare diss, men en stilig tee behöver inte vara fel det heller.

Recension: Anarkism #1

Gruppen Anarkistiska studier duckar inte för känsliga frågor. Istället så låter dom första numret av sin nya tidning handla om den, inte minst bland anarkister, känsliga frågan om organisering.

”Genaralstrejks-demo togs över av anarkister, anarkister slår tillbaka mot samhället”. Ju längre Aten stod i lågor, desto lättare blir det att se i DN’s utrikesbevakning att en rejäl dos anarkistskräck återigen blommat upp bland samhällets stöttepelare. Politiker, akademiker och borgerliga medier verkar vara mer eller mindre överens om att en pipskäggig anarkistkonspiration, med dolken i ena handen och kulbomben i den andra, låg bakom striderna i de grekiska städerna. Detta är så rätt men ändå så fel. Oförmögna att se, eller ens föreställa sig, människor som rör sig framåt utan auktoritet, är etablissemanget inkapabelt att se gatukämparnas organisering som något annat än carbon copies av sin egen stela och hierarkiska organisationsform. Kanske vågar de inte ens se situationen i vitögat. För här finns inga ledare som de kan köpa, fängsla eller mörda. Ett dilemma som Sveriges ambassadör i landet utryckte sin oro för när han intervjuades av DN.
Men anarkister är samtidigt inte spontana solitärer, svävandes fritt i rymden och slukar allt i sin väg. Anarkister är kollektiva¹ . Oavsett om de existerar i självförvaltade frizoner eller tillbringar sina dagar instängda på de parasitiska mini-diktaturerna som i folkmun kallas arbetsplatser. Trots det så har organisering alltid varit en het potatis i anarkistiska gräsrotsrörelser.
Artiklarna är lättlästa och introducerande. Så man behöver varken vara akademiker eller inbiten aktivist för att hänga med. Detta beror lika mycket på ett bra pedagogik som en smart artikelföljd. Redan i tidningens andra artikel får man t.ex. en kort presentation av vanliga former för anarkistisk organisering.
Men även för redan pålästa anarkister så finns det en hel del kul i tidningen. Brand/syndikalist-veteranen Thomas ”Hallon” Hallbert, skriver t.ex. roande om sina erfarenheter från mer och mindre kända kollektiv från 70talet och framåt. En annan SAC-profil, Ruben Tastas Duque, vars burriga skägg brukar sticka fram någonstans på förvånansvärt många fackliga blockader, skriver om den organisering bland papperslösa(eller ”blatte-rean” som Ung vänster kallat det) som han själv är involverad i. Martin Nilsson, som under 80talet var fackets generalsekreterare bjuder på åsikter och en historiskt överblick rörande den inte helt okomplicerade relationen mellan anarkister inom SAC och fackets om än medlemsdemokratiska, ändå långt ifrån anarkistiska struktur och visioner.
Även anarkister från andra delar av världen får, tack vare Amalthea Sandahl, komma till tals. Bland annat Sydafrikanska anarko-kommunistiska ZAFC, folkstyrda byar i Peru och ryska Autonom Aktion.
Anarkism är en snyggt förpackad välgjord tidning med fokus på det som förenar anarkister snarare än att ta parti för och skriva om någon specifik fallang. Även om tidningen inte känns unken så skulle jag ändå gärna se mer banbrytande material samt mer illustrationer(att redaktionen valt att göra sina egna bilder istället för att dränka tidningen i AFA-clipart är ett STORT plus dock). Anarkism fyller med sitt sammansvetsade team och unika, genomarbetade material ett tomrum för välskriven anarkistisk teori på svenska som Brand lämnat efter sig när de nu alltmer publicerat material som verkar rikta sig till klimatsmarta hippies.
/ Erik

1. Jag bortser här, likt Anarkistiska studier, från Stirners egoanarkism och den känsliga frågan om hans perspektiv ska räknas till den anarkistiska filosofin eller ej.
   [↩]

Årets stora boktrend nu i mangaversion

I och med att kapitalismen är på väg in i vad som verkar vara en djup kris där en massa pengar bara är borta och i princip ingenting, speciellt inte verkstadsindustri, verkar vara lönsamt att investera i, har intresset för Karl Marx kristeorier ökat dramatiskt. I Tyskand har Das Kapital sålt mer än någonsin innan och en ny form av vänsterism, de mer eller mindre bokstavstrogna kapitallogikintresserade “mikromarxister”, har gjort entré på den politiska scenen. Att ha en gedigen förståelse för hur kapitalismen fungerar är givetvis ett viktigt vapen i klasskampen, men att helt flytta makten över framtiden från konkreta människors behov, begär och erfarenheter till abstrakta tendenser, cykler och ekonomiska lagar är i Kolla!redaktionens ögon något som är hopplöst ute sedan länge.

Det är inte bara i vårt grannland i söder som kapitalet verkar vara årets boktrend, marxismen verkar vara på stark frammarsch på flera ställen runt om i världen. Bland annat i Japan har en mangaversion av Kapitalets första band nyss getts ut. Seriealbumet utspelar sig på en ostfabrik där många av Marx grundtankar kring hur kapital funkar illustreras. Samma förlag som nu omarbetat klassikerna till serieformat har tidigare gett ut en ny version på en kommunistisk serietidning från 1929 om en hyperindustrialiserad fiskebåt och dess sadistiska kapten, vilket blev en enorm succé och sålde en halv miljon exemplar förra året! Das kapital i dess mangaform sålde slut på den första upplagan på 6000 kopior direkt, och översättning till bland annat engelska är på väg. Anonyma källor anger att ett Stockholmsbaserat bokförlag jobbar på en svensk översättning.

manga

manga

Herrgårdskravallerna från en husockupants synvinkel

När andra medier spekulerar om vem som ligger bakom upploppen på Herrgården i Malmö var Kolla! på plats och snackade med folk och iakttog händelseförloppet med egna ögon. Efter kravallerna hade mattats ut så sprang vi på en av husockupanterna som varit med under ett par kvällar och bestämde oss för att göra en kort intervju. Personen som är drygt 20 år kommer från en Malmöförort, pluggar en yrkesutbildning och har tidigare deltagit i andra husockupationer i Danmark och Skåne.

Kolla!: Kan du börja med att berätta ungefär vad som hände?

Ockupanten: Det började första gången vi åkte in där, så fick vi reda på det för att ett par kompisar till mig hade varit ganska aktiva i ockupationen och varit där mycket. Så vi fick reda på att de hade vräkts, och det hade varit mycket oroligt där under dagen. Men när vi kom dit så var det lugnt och sansat och det var ett stort gäng med Rosengårdsungdomar som hängde utanför. Polisen höll sig ganska lugna och folk sköt fyrverkerier och hade försökt tända eld på soprum i närheten, men det var en väldigt lugn kväll. Så vi presenterade oss mest och sa att vi ville stödja ungdomarna där, och vi fick väl ganska positivt respons. Både från de äldre, kulturföreningarna, och från ungdomarna som blev glada för att vi visade vårt stöd.

Sen åkte vi dit två dagar efteråt, när vi kom dit så var det inte en enda polis i området, men kanske ett 40-tal ungdomar, från 12 till 25-årsåldern, som stod samlade. Dom berättade att de var jävligt förbannade på polisen, för de hade blivit slagna och pepparsprayade och fått hundarna bussade på sig. Så de ville väl ganska gärna hämnas på polisen, som cirkulerade lite i området. Det startades ett antal bränder och när polisen kom dit så sa folk att de ville storma polisen. men det blev ganska halvhjärtat. Folk sprang ner dit och kastade några flaskor och sköt lite raketer på polisen.

Sen samlades alla utanför moskén, det kan ha varit cirka 70 personer. Någon ringde ett larm in till polisen om att det var en stor brand utanför, och det skickas dit en brandbil och en piketbuss. När piketbussen kommer så stormas den av 30 personer med sten och flaskor och fyrverkerier och poliserna tvingas fly. En annan polisbil som kommer bakom blir också bortjagade. Sen blev det lite katt-och-råtta-lek. Till en början var det vi som hade all makten, och polisen vågade inte ens gå ut ur sina bilar. Men efter ett tag så, jag tror det kan ha varit, en siffra jag hörde var att det var ungefär 100 kravallpoliser där. Jag vet inte om det stämmer, men det var nog åtminstone 40-50 stycken samtidigt, så det kom alldeles för mycket poliser och grupperna blev uppsplittrad. Dom omhändertog också flera personer, utan någon egentlig anledning. Personer som gick själva, vanligt klädda, långt ifrån där det hade brakat loss blev omhändertagna och slagna av polisen, och hotade.

Kolla!: Varför tror du att det blev bråk, från första början?

Ockupanten: I grund och botten handlar det väl om ockupationen som blev vräkt på ett väldigt abrupt och konstigt sätt när de hade en, såvitt jag förstod, hyfsad dialog med kulturföreningen och fastighetsägarna, Ockupationen blev vräkt på ett så brutalt sätt. Dom hade skickat in hundar i lokalen och pepparsprayat och annat, och då är väl folk jävligt arga. Sen finns det ett stort polisförakt där, folk blir trakasserade och Rosengårdsungdomarna blir trakasserade när de är inne i stan, av polisen alltså. Så det finns ju ett stort polisförakt från början, sen späds det på ännu mer. Detta var väl lite så gnistan som tände fyr på allt, med vräkningen.

Kolla!: I media har det varit mycket snack om tillresta fotbollshuliganer och att vänsteraktivister skulle ha styrt över dom lokala ungdomarna och att det skulle vara medelklassen som åker ut i förorten och så. Hur känner du igen dig i den bilden?

Ockupanten: Till viss del stämmer det, att det inte bara var folk från Rosengård som var där. Men en jättestor majoritet var ju Rosengårdsungdomar, dom gångerna jag var där så var det kanske tio respektive tjugo som var tillresta från andra platser i Malmö. Och att det skulle vara fotbollshuliganer eller vänsterextremister – det är väl inget som säger att inte fotbollshuliganer eller vänsterextremister kan bo på Rosengård? Det var en klar majoritet som var Rosengårdsungdomar och av dem som man skulle kunna kalla vänsterextremister eller fotbollshuliganer så var det väl många som på något sätt hade kopplingar till Rosengård, som har bott där, eller bor där eller har vänner som bor där och som var utsatta för det. Så det att det skulle var folk som åker tid bara för att ställa till med bråk – det är inte den bilden jag har fått av det.

Kolla!: Hur var relationen mellan den ockuperade källaren och andra ockuperade lokaler i Skåne?

Ockupanten: När dom gjorde ockupationen så sa dom att dom hade blivit väldigt inspirerad av husockupationerna i Malmö och Lund innan. Både ockupanter från Malmö och Lund åkte dit för att visa sitt stöd och hjälpte till med småsaker. Det var många som också bodde där under ockupationen. Så det byggdes väl upp en vänskapsrelation mellan Rosengårdsockupanterna och de andra ockupanterna och när de kom tillbaks dit så var det flera som kände varandra sedan ockupationen. Så de var väldigt positiva till att de hade fått tips och råd kring hur de skulle klara av det

Kolla!: Hur var relationerna under upploppen? Fanns det någon kamratskap mellan dem eller var det en tydligt uppdelning?

Ockupanten: Det var nog lite både och. De tillresta som kom dit gjorde klart och tydligt att ”nu är det vi som är gäster på erat område, och det är era spelregler som gäller och nu får ni säga vad ni vill att vi ska göra här.” Så det var verkligen inte som det stod i media, att det kom dit vita medelklassungdomar som styrde och ställde, utan vad jag hörde, samtalen gick nu som att ”hej, vi är här till ert förfogande”.

Kolla!: Hur mottogs det?

Ockupanten: Mestadels positivt. Jag hörde en negativ kommentera och det var, ”ni kan väl förstöra erat område istället” och sen skrattade dom lite. Överlag var det väldigt, väldigt positivt.

Kolla!: Hur då?

Ockupanten: Det var kanske folk som var mer vana vid som här situationerna sedan innan, att man måste ha någon stans att samlas och det i kombination med att de som bodde där visste exakt hur området såg ut gjorde väl att det blev ett informationsutbyte. Sen var det ju de från själva kulturföreningen som till en början var väldigt positiva till allt stöd, men som kom att bli mer och mer negativa till allt bråk. Det var ju inte riktat till tillresta utan till alla som ställde till med problem, de sa att det skulle försämras deras chanser att förhandla med kommunen.

Kolla!: Hur uppfattade dom lokala ungdomarna det? Var det viktigaste för dem att få en ny lokal eller var det viktigaste för dom att slutföra det dom hade börjat på?

Ockupanten: Det var nog lite blandat hur det var. Lokalen hade jättestor betydelse för massa ungdomar som hade haft det som sin fritidsgård och dom kanske inte höll med om allting som kulturföreningen sa, men de använde lokalen. Det var därför jag åkte dit, inte för att hjälpa fundamentala muslimer att ha en bönelokal, men för att det var ungdomarnas lokal där de hängde och gjorde grejer. Sen var det ju många som hade ett jävligt stort polisförakt och såg det som ett sätt att hämnas på polisen.

Kolla!: Tack så hemskt mycket för din tid. Hoppas det går bra med framtida husockupationer.

Nyheter från fegisarna med teleobjektiv:
Färre poliser – Herrgården lugnare igen
Skriv om ett gott nytt år i Rosengård
Newsec skyller på oroligheterna

snutsvin.

snutsvin.

Everything burns.

Everything burns.

Högern och de magiska vattenkanonerna™

Har du problem med uppror i din förort? Inga problem, högern har lösningen: De magiska vattenkanonerna™.

Efter upproret i Rosengård den gågna veckan hörs desperata rop på hårdare tag och ja du gissade rätt - att polisen skall få vattenkanoner. Polisen är dock helt ointresserade och menar att dialog är en bättre lösning och att vattenkanonser dessutom är ganska värdelösa att använda. Moderaterna själva motiverar aldrig varför man skall ha just vattenkanoner mer än att “det är slut på daltet”. Under 90-talet hördes samma krav på vattenkanoner, polisen var även då måttligt intresserade av de dyra leksakerna. Men det är klart, moderaten Anja Sonesson och Stefan Lindhe går väl på sin ideologiska idols Sarkozys linje om att spola bort förortsslöddret med högtrycksspruta. Att det handlar om sociala orsaker som de själva är orsaken till är de för korkade för att förstå. Det handlar så klart bara att om vi har fler poliser så håller sig slöddret i skinnet. Hårdare tag ska det va!

Vi kan stämma in att vi också tycker det är slut på daltandet, med politikersvinen.
Vi tycker det vore lämpligt att de övergöda grisarna spolas ner från sina höga hästar med hjälp av högtryckssprutor, vi är trötta på att det daltas med dem och att de kan bete sig hur som helst. De snackar skit, de skickar polisen på ungdomar som försöker skapa något kreativt eller vill ha någonstans att bo.

Vi återkommer. Vi glömmer inte, vi förlåter inte.

Media och Rosengård

Den senaste tidens artiklar och debatter om Rosengård är ett kapitel för sig. Andrea Doria har skrivit ett utmärkt inlägg på ämnet. Vi återkommer i ämnet så snart vi har tid, just nu är vi enligt skitmedia upptagna med att intervenera Rosengård.

“It woz AFA wot done it!
Upploppen i London 1990 mot den nya kommunalskatten Poll Tax skylldes på den lilla propagandaföreningen Class War. Deras hundratalet medlemmar hade på något sätt orkestrerat upploppen med tiotusentals deltagare, som bidrog till att stoppa Poll Tax och i förlängningen till att Margaret Thatcher avgick. Upploppen i Lund 30 november 1991 skylldes på danskar. Det var de som kom och kravallade i Sverige, störningen kom utifrån.

Det propagandagreppet framstod som ännu mer genomskinligt efter kravallerna på Nørrebro ett och ett halvt år senare, de som slutade med att polisen sköt vilt in i en folkmassa så att minst tio människor skadades. De påstods ha startats av en mystisk svensk. Denne kriminelle superskurk överlistade polisen och rymde från sjukhuset trot att han var skottskadad. Att det i verkligheten rörde sig om en opolitisk punkare från Malmö störde inte direkt de som sedan dess fortsatt att peka ut främmande element som ansvariga för alla möjliga kravaller.

I Göteborg 2001 var det som bekant “beväpnade tyska terrorister” som låg bakom kravallerna. Att den svårast skadade för polisens kulor var en vanlig ung kille från Göteborg blir en lite pinsam detalj i sammanhanget. Men det går ändå att skarva ihop, för den som vill.

De senaste nätternas händelser i Rosengård har nu också fått sin bekväma förklaring. Naturligtvis är det “autonoma”, “AFA”, “danskar” eller vad man nu väljer för etikett, som ligger bakom.

Visst. Folk som skulle kunna passa in på de beskrivningarna har säkert varit där, precis som Rosengårdsungdomar som gillar action alltid sökt sig till militanta demonstrationer på andra håll i Malmö. Kravaller ger en adrenalinkick och det finns människor som gör allt för att få återuppleva den sortens spänning.

Däremot är det inte alls säkert att det är av några särskilt politiska skäl människor söker sig till Rosengård för att slåss med polisen, oavsett vilken organisationstillhörighet stadsdelsfullmäktiges ordförande Andreas Konstantinides vill pådyvla dem som deltar i kravallerna. AFA ligger bakom, OK, grundar man det på medlemskort hos gripna, har de visat upp sina proffsdemonstrantlicenser för polisen eller vad?

Är det inte snarare väldigt bekvämt för Andreas Konstantinides och andra ansvariga att enkelt flytta fokus från allt elände de boende i Rosengård får stå ut med, till spekulationer om socialister “ligger bakom” kravaller? Det har under hösten framgått att folk i Rosengård tvingas bo med mögel och kackerlackor, att de betalar ockerhyror till slumvärdar och allmänt får finna sig i att vara andra klassens invånare i ett land där många av dem inte ens får rösta.

Det ursäktar inte stenar mot brandmän och ambulanspersonal, men att i det här sammanhanget börja skylla på AFA är enbart löjligt. Som om det inte skulle finnas tillräckligt med uppdämt missnöje i Rosengård för en explosion när polisen klampar in i en moské med hundar och kängor.

De olika proffstyckare som dykt upp runt kravallerna och börjat spekulera i något slags allians mellan muslimer, till och med “salafister”, och autonoma och som yrar om “ideologisk kolonialism” kanske borde släppa sina avancerade teorier och inse att folk inte behöver varken särskilt mycket ideologisk motivation eller uppvigling från den ena eller andra politiska gruppen för att söka upp det absolut häftigaste som pågår i stan och själv delta. Spänningen och adrenalinkicken räcker bra.

Naturligtvis går det inte att bortse från den senaste tidens klappjakt på socialister, där tillståndsgivna demonstrationer stoppas brutalt av polisen och regeringen går ut och hetsar mot vänstern, fast det är fascister som står för det dödliga våldet i Sverige. Andreas Konstantinides uttalanden passar bara alldeles för bra in i den allmänna trenden.”

Läs gärna inlägget i sin helhet med korrekta länkar på http://babord.wordpress.com/2008/12/20/it-woz-afa-wot-done-it/

Konsekvenserna av EU-politikernas arbetarhatande rasism

2004 tvingade Byggnads en svensk firma att skriva under kollektivavtal även för sina lettiska arbetare. Detta gillades inte och konflikten avgjordes i domstol för ett år sen, till arbetsköparnas fördel. Nu har man gått vidare i processen och förbjudigt svenska fack att med kämpa för samma kollektivavtal för gästarbetare och deras svenska kollegor. En svensk firma kan nu alltså betala en polsk arbetare en lön som är i nivå med polska kollektivavtal, med andra ord långt under de avtal som gäller på arbetsplatserna i sverige.

Utländsk arbetskraft kommer utnyttjas av svenska arbetsköpare dels för att den blir billigare än den svenska och dels för att deras låga löner kan användas för att sätta svenska arbetare i en sämre förhandlingsposition, samt hota de redan passiva facken och i och med det passivisera dem ännu mer.
I vår globaliserade ekonomi, är internationell solidaritet (eller kärlek om man så vill) grundförutsättningen för att vi som arbetare ska kunna kämpa tillsammans, istället för att spelas ut mot varandra. Handelsunionen har med dessa nya klasslagar skapat en juridisk grund för att splittra proletariatets gränslösa kamp och straffbelägga vår gemenskap. EU-domstolen har med ett trollslag förvandlat gästarbetare från kamrater till lönedumpare.

Men när staten stänger en dörr så krossar proletariatet ett fönster. Förra året slog t.ex. danska byggarbetare sönder varor för ett värde av hundratusentals kronor som svar på hur deras arbetsköpare med hjälp av kryphål i lagen tvingadeutländska kollegor till en situation liknande den som EU-domstolen nu lagstiftat om.

Att EU försöker skapa olika regler för arbetare från samma klass kommer alltså troligtvis också innebära att klasskampen får mer utlopp i direkt eller indirekt våld emot arbetsköparna, istället för att avväpnas av de mesiga facken. EU klasslagar har alltså inte bara gjort vår gränslösa kamp farligare för oss, utan också för arbetsköparna.

Om avtal:
Facket – En introduktion
Fejk-strejk
Brytningspunkt i kontrollen – masstrejker och sopkravaller i Grekland.
Klasskrig ovanifrån i Frankrike med fackens stöd.
Facken reade ut de grekiska pensionerna

Byggnads!

Byggnads!

facket!

facket!

Grekiska visdomsord till dagens ungdom

Kolla väljer att publicera ett öppet brev från arbetare i Aten till studenter, med anledning av de sociala oroligheter som följde att polisen sköt en ung pojke. Råden är riktade till de unga rebellerna vars handlingar skakar Grekland, men som alla bra råd har de också ett allmänvärde. Kanske kan de unga lejonen som står emot polisens repression i Malmö ta lärdom av vad några Atenska arbetare har att säga till ungdomarna i Grekland?

”Öppet brev till studenter

Åldersskillnaden och alla andra olikheter gör det svårt för oss att diskutera med er på gatorna, vilket är anledningen till att vi skickar det brev.
De flesta av oss har inte (ännu) blivit skalliga och fått ölmagar. Vi är en del av 1990-91 års rörelse. Ni måste ha hört om den. Då, när vi hade ockuperat våra skolor i 30-35 dagar, dödade fascister en lärare som gick bortom sin naturliga roll (som var att vara vår plit) och gick över till den andra sidan, han gick med oss och vår kamp. Då deltog vi alla i upploppen oavsett hur tuffa vi var. Men vi funderade aldrig ens på att göra vad ni så lätt gör idag: att attackera polisstationer (trots att vi sjöng ”bränn snuthusen”).

Så, ni har alltså gått bortom oss, så som så ofta sker i historien. Omständigheter är såklart annorlunda nu. På nittiotalet lockade de med individuella möjligheter, och vissa av oss svalde det. Nu tror ingen längre på sådana godnattsagor. Era äldre syskon visade det under studenternas rörelse 2006-2007; och nu spottar ni tillbaka sagorna i deras ansikten.
Allt är alltså väl, än så länge.
Men här börjar de svåra sakerna.

Vi kan berätta vad vi lärde oss från våra kamper och nederlag (för så länge världen inte är vår kommer vi alltid att vara förlorarna) och ni kan använda våra lärdomar om ni vill:
Var inte ensamma. Ta kontakt med oss och så många människor som ni någonsin kan. Vi vet inte hur ni kan göra det, men ni kommer att komma på olika sätt. Ni har redan ockuperat era skolor och ni säger att den viktigaste anledningen är att ni inte gillar era skolor. Bra. Eftersom ni redan har tagit över dom kan ni förändras deras roll. Dela med er av ockupationerna till andra människor. Låt era skolor bli de första byggnaderna där nya sociala relationer tar form. Deras kraftfullaste vapen är att dela upp oss. Precis som ni inte tvekar att angripa polisstationer eftersom ni gör det tillsammans så får ni inte vara rädda för att ta kontakt med oss så vi kan förändra våra liv tillsammans.
Lyssna inte på någon politisk organisation (varken anarkister eller några andra). Gör vad ni måste göra. Lita på folk, inte abstrakta intriger eller idéer. Lita på era direkta kontakter med folk. Lita på era vänner och skapa så många nya vänner i kampen som möjligt. Lyssna inte på dom som säger att er kamp inte är, eller måste bli, politisk. Er kamp är i sig innehållet. Ni har bara kampen, och det är upp till er att bevara deras framgångar. Det är bara i kampen som ni kan förändra era liv, alltså de högst verkliga relationerna mellan er och era medmänniskor.
Var inte rädda för att fortsätta framåt när ni möts av nya saker. Vi får alla saker inlurade i våra hjärnor. Ni också, fast ni är unga. Glöm aldrig detta. När vi 1991 konfronterade stanken från en ny värld var det inte lätt. Vi lärde oss att det alltid finns begränsningar.
Var inte rädd för att förstöra varor. Var inte rädd för att folk plundrar affärer. Vi tillverkar allt, och det tillhör nu er. Ni (precis som vi en gång varit) är uppfostrade att gå upp på morgonen för att producera saker som sen inte kommer att tillhöra oss. Vi kan ta tillbaka och dela på dom. På samma sätt som vi delar kärlek och vänskap.

Vi ber om ursäkt för att vi skriver detta hastigt, men vi gör det samtidigt som vi i hemlighet maskar från våra jobb. Vi är fängslade i arbetet, på samma sätt som ni är fängslade i skolor.

Nu ljuger vi för cheferna för att sticka från jobbet, vi ses på Syntagmatorget med sten i våra händer
/Proletärer”

Grekisk proletär.

Grekisk proletär.

Husockupanterna i Herrgården tar till gatorna

I mitten av november ockuperade en grupp ungdomar en källarlokal av hyresvärden Contentus i kvarteret Herrgården i Malmö. Lokalen hade styrts av Islamska kulturföreningen, en religiös gruppering med fundamentalistiska connections, men utgjort en viktig mötesplats för ungdomar av olika slag. När kulturföreningens representanter kved i tidningen om att vräkningen var ”diskriminerande mot muslimer” och försökte använda tillfället för att propagera för sin religiösa position, passade de som faktiskt använde lokalen på att gå från ord till handling.

Ungdomar som hade hört om och haft lite kontakt med den gryende ockupantscenen i Skåne fattade direkt att de själva kunde ta kontroll över situationen och förvalta lokalen utan några andras inblandning. Oavsett vilken religiös agenda som Islamska kulturföreningen hade så blev ockupationen, när den av de direkt berörda ställdes på sin spets, en fråga om rätten till att förvalta lokaler – en fråga om att ta makten över sitt eget liv. Invånarna i Herrgården vet, precis som människorna i alla andra arbetarkvarter, hur det känns att bli rånad på makten över sina liv. De vet hur det är att pendla till jobbet kalla morgnar, att tvingas till skolan för att lära sig att bli en välfungerande löneslav, att bli ignorerade av skumma hyresvärdar, att bli representerad av korrupta politiker och att hamna i konflikt med byråkrater och poliser som tror att de kan ta sig friheter. Att ta över lokalen var alltså en fråga om att fortsätta ha någonstans att vara, men också en fråga om att inte bli bortrationaliserade av kommunens planerar och utsatta för hyresvärdens övervakning.

Likheten kring det ockuperade huset Smultronstället i Lund, som vi tidigare skrivit om, skapade en outtalad gemenskap mellan ungdomar som hade satts i samman situation av kommunens makthavare. Men när väl polisen gick in och vräkte den ockuperade lokalen visade sig att det inte bara var själva den materiella motsättningen om vem som hade rätt att kontrollera lokalen som konflikten formades kring.

Kolla! skickade givetvis en reporter till den vräkta källarlokalen den första kvällen efter vräkningen i jakt på sensationella nyheter. Det som då tydligt framgick var att de fanns två olika tendenser som kämpade om kontrollen över konflikten. Å ena sidan fans det den ledarklick som representerade Islamsk kulturföreningen och deras intressen. De förde en dialog med polisen, försökte (och lyckades) lugna ner stämningen, visade upp sig i tidningen fredligt poserande på bönemattor och agerade överlag som vilken representant för en kämpande grupp som helst: de ville sälja fred (inget upplopp) för att uppnå så bra resultat (nya lokaler till sina religiösa ändamål) i förhandlingen med motparten som möjligt. Sen fanns det den betydligt större gruppen som inte verkade vara speciellt intresserade av att be eller hur de skulle framstå i tidningen och på vilket sätt deras agerande skulle främja Islamska kulturföreningens sak. De verkade mer vara förbannade för att polisen stövlat in i deras kvarter, bussat hundar på deras kompisar, spikat igen dörrar och fönster på ett ställe de brukade hänga. Med smällare, raketer, burop och smädelser gick de till attack mot ordningsmakten, och allt eftersom deras motmakt har växt har de som försöker representera och kontrollera dom tappat sitt inflytande. Den senaste nattens upplopp, där enligt ögonvittnen Kolla! talat med en mobb på ca 70 personer vid flera tillfällen jagade bort de grupper med poliser som försökte inta positioner kring Herrgården, är det senaste steget i denna riktning. Att det nu rasar ännu kraftfullare strider i närområdet visar på att händelserna är nära att helt gå bortom representanternas kontroll.

Precis som i så många andra urbana upplopp finns det en tydlig dynamik mellan en moralisk gräns som upploppsdeltagarna menar har blivit korsad och en materiell konflikt. Ett ytterst dåligt bemötande av polisen mot en omtyckt person i dess trappuppgång fick de danska ungdomarna att reagera på den kontroll de blev utsatta för i det offentliga rummet med ständiga visitationer. Ett dödsfall orsakat av den franska polisen satte fingret på polisbrutalitet och den ständiga underordning i samhällets sociala och ekonomiska sammanhang som många franska förortsbor kände. Händelserna som just nu utspelar sig i grekland är ett exempel på en liknande dynamik, där gemenskap och gemensamma intressen med djupare materiell grund har artikulerats i motsats till och i kamp mot polisens övertramp. Och nu har berövandet av en lokal, det brutala gripandet av mycket unga människor och polisens hätska framfart tänt eld på en fråga som samtidigt handlar om rätten till en plats att vara på och så mycket, mycket mer.

Arbetarkvarter som Herrgården är krutdurkar. Inte för att det bor många invandrare där, och inte heller för de som utövar islam skulle vara mer förtrycka än någon annan religiös grupp. Arbetarkvarter är alltid krutdurkar för att hela det kapitalistiska systemet vilar på att någon måste bestjäla oss på makten över våra liv. De måste tvinga upp oss varje morgon till jobbet, skolan eller AUC. De måste se till att våra bostäder är så billiga som möjligt, att vi har så lite pengar att vi knappt har råd med vettig mat och att vi hålls ner av ett utbildningssystem som inte frigör oss från samhället utsugning på något sätt. Vi blir lurade av kommunens byråkrater, av våra chefer, våra hyresvärdar och till och med av de som ska stå på vår sig men egentligen har egna intressen: vänsterpolitiker, fackföreningsbossar och andra representanter.

I sådana situationer kommer hela tiden arbetarklassen att formeras, att hitta nya gemenskaper och dra upp nya linjer som vi försvarar utifrån våra intressen. Arbetarklassens nya former kommer inte följa någon specifik mall. Ibland är det på jobbet, ibland i våra områden. Ibland är den medveten om vilken roll i samhället den har, ibland inte. Ibland stämmer den mot de normer som vänstern ställer upp, för det mesta inte. Ibland omfamnar den fullständigt sig själv som klass och ibland är den fragmenterad och uppbruten längs olika linjer. Det viktiga perspektivet för alla revolutionärer att behålla är att det är vad arbetarklassen är, och tvingas till att vara av det kapitalistiska samhället, som är intressant – inte vilken skepnad klassen antar.

Se även:
Våldsamt upplopp på Rosengård
Brandmän och polis tvingades på flykt
Upptrappat våld i Rosengård
Aktivisten: Ett ideologiskt stöd
Sydsvenskans ledare: “Ohelig allians i Rosengård”
och ett svar på sydsvenskans ledare: Er dialog är ingenting värd
BBC:
Swedish city hit by youth riots

Uppdateringar under Fredagen:
Malmöpolisen får förstärkning
Nya oroligheter

Lite nya artiklar från bland annat DN
“Arbetslöshet en orsak till kravallerna”
Malmö rämnar
Utbrända bilar upprör i Rosengård
Herrgården - värst utsatta området i Rosengård

Musik för din kravall

Så här i jultider när Rosengård brinner och julljusen blinkar i form av polisbilar vill man ju gärna ha lite stämningsfull musik.

Dagens rekommendation är Jacco - Vår betong

Recension: Den tyska revolutionen 1918/19

År 2005 kommer en svensk översättning av den tyska liberalen Sebastian Haffners bok om den tyska rådsrevolutionen 1918/1919. Boken genererade inte speciellt mycket uppmärksamhet, trots att den berättar en stark historia på ett skickligt sätt. Kanske orsakades bristen på respons i borgerlig media av att huvudpersonen i dramat är den upproriska tyska arbetarklassen. Såhär exakt 90 år sedan revolutionen rasade och med minnesdagen av mordet på upprorsledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht bara en månad bort är det läge att återvända till en bortglömd bok.

Det största nederlaget i arbetarklassens historia är antagligen den tyska revolutionens blodiga historia. De tyska socialdemokraterna hade gjort stora framsteg, och var ett massparti som slets sönder av en samling kaotiska krafters mångriktade strävande. Samtidigt som partitoppen krigade om statsmakten med armén och borgarskapet passade fotfolket på att göra revolution. Några tiotusen matroser i hamnstaden Kiel vägrade oktober 1918 gå på offensiv och riskera livet i ett redan förlorat krig och blickade istället mot sina kamraters uppror i Ryssland. De sköt av ett par överlojala officerare och krävde att den nytillsatta socialdemokratiska dominerade regeringen skulle fixa fred och socialism, samtidigt som de byggde upp en lokal organisation på samma sätt som de ryska arbetarråden hade tvingat fram en revolution ett år tidigare.

Ganska snabbt spred sig en motmakt av arbetar- och soldatråd genom de proletära kvarteren i det tyska riket och blev till en massrörelse. Staten, som i teorin redan var kontrollerad av sossepampar men i realiteten var tvungen att agera enligt samma gamla spelregler, utmanades av beväpnade arbetare vars enda krav var att de nya republikanska och socialistiska regeringen skulle göra vad politikerna hade pratat om i 50 år – revolution. När borgarklassen kände sig trängda av arbetarmiliser och den framväxande rådsstrukturen började de organisera sig i paramilitära ”frikårer”, som med statens tyska godkännande fick röja upp i och disciplinera en beväpnad arbetarklass i rörelse. I ett par raska slag knäcktes de genuint folkliga strukturerna i upproret, och under ett par år av malande klasskamp trycktes den radikala arbetarrörelsen allt mer tillbaka till dess positioner var så svaga att nazisterna kunde stiga fram och erbjuda social fred åt de rika. Att morden i Bergen-Belsen och Auschwitz har sin förhistoria i de första nazistiska läger där kommunisterna stängdes in och mördades på tidigt 1930-tal vet alla, men inte att statens organiserade mord på revolutionära arbetare sträcker sig tillbaka till tiden för Rosa Luxemburg och Karl Liebknechts avrättning i januari 1919.

Den tyska revolutionen är en episk berättelse som har allt: massans explosion, den spontana rörelsens organisering, de fattigas uppror, drömmar om framtiden, hårda gatustrider, de egna ledarnas svek, fiendeklassens beväpnade kontrarevolution och de politiska morden. De mesta man läser om händelserna är skrivna ur ett snävt politiskt perspektiv i försök att analysera och plocka upp strategier från historien. Visst finns det lärdomar att dra från den tyska rådsrevolutionen, men för mig känns liberalen Sebastian Haffners bok mer värd än många av de mer radikala analyser som har gjorts eftersom den dramatiserar historien om händelserna 1918-1919 på ett sätt som fångar och drar med läsaren. Haffners bok fokuserar på hur revolutionens sveks av sina egna ledare, hur politikernas personliga intressen ställdes mot partiets gräsrötters revolutionsdrömmar, vilket kanske gör att revolutionens ursinne inte framträder lika starkt som i andra skildringar. Men det gör inget, varje berättelse av en händelse är unik och kan inte fånga allt. Haffners revolutionshistorik har sitt tema, och den berättar historien mästerligt utifrån sina förutsättningar.

Länkar:
Libcoms textarkiv om den tyska revolutionen
Nya Doxas hemsida

beväpnade arbetare.

beväpnade arbetare.

Gatans rättvisa

Det har nu gått tre dagar sedan den grekiska polisen på öppen gata mördade Alexandros-Andreas Grigoropoulos, en knappt 16-årig ung grekisk kille. Mordet skedde i Atens rödaste stadsdel, Exarchia, där polisen sedan många år bedriver ett regelrätt krig mot upproriska unga arbetare. Alexandros var inte det första offret för den grekiska polisens våldsamma repression den senaste tiden, även om reaktioner efter mordet har varit starkare än tidigare. I oktober dödades Montaser Mohammed Ashraf, en pakistansk flykting, av polisen utanför ett av grekiska migrationsverkets kontor. Montaser Mohammed Ashraf jagades tillsammans med andra migrantarbetare, som köade i väntan på papper, av kravallpoliser och misshandlades så svårt att han avled. Dagen efter marscherade tusentals migrantarbetare i Grekland som en protest mot polisvåldet.

Efter mordet på Alexandros har däremot reaktionerna varit häftigare. I tre dagar har ungdomar angripit kravallpolisen, som är såväl hatad som fruktad av många. Med bensinbomber och stenar har de krävt rättvisa samtidigt som de ansvariga inom polisväsendet och regeringen först talade om åtal mot de ansvariga poliserna, för att sedan försöka dölja mordet bakom kravallerna och tala om ännu hårdare tag mot de ungdomar som allt mer tappar förtroende för statens rättvisa. I flera länder har solidaritetsaktioner genomförts, bland annat ockuperades grekiska konsulatet i Berlin och ambasaden i London. På Facebook har en grupp till stöd för Alexandros startats, och har redan nästan 100 000 medlemmar.

R.I.P.

R.I.P.

Im memoriam

Gång på gång går människor under i kampen mot det kapitalistiska samhället. Oftast sker det i tysta, utan att någon märker det eller reagerar. Kroppar som slits ut och faller samman i arbetet, svält som långsamt släcker ett liv eller, för flertalet osynliga, gränser som blockerar en sista desperat flyktväg för de som kämpar för att överleva.

Men ibland kan tragedin i polisens mordiska betende bli ett offentligt drama öppet för allmänhetens deltagande. Sorgen och vreden kan omfamnas och förvandlas till en kraft som driver fram nya strider mot maktmissbruk, sociala orättvisor och klassamhällets våldsamma natur. I Los Angeles ledde en brutal misshandel av en svart byggarbetare av två poliser 1992 till Amerikas kanske kraftigaste upplopp, i Frankrike utmynnade polisens mord på två förortsungdomar i veckor av våldsamheter i alla franska förstäder, och igår kväll, när polisen sköt en grekisk 15-årig kille, skakades Athen, Thassaloniki, Komotini, Ioannina och Hania av de mest intensiva kravallerna på många år.

Andreas Grigoropoulos som den unga pojken hette, dog på väg till sjukhuset och tusentals greker kräver nu rättvisa på sina egna gator. Under de senaste veckorna har situationen i Grekland successivt trappats upp, med ökande konfrontationer mellan staten och fackföreningar, vänstergrupper och arga ungdomar i samband med strejker och protester kring en rad olika sociala problem. Dödsskjutningen ägde rum i den atenska arbetarklasstadsdelen Exarchia, som är känd för sina många konfrontationer mellan ungdomar och poliser och för en stark närvaro av autonoma och anarkistiska grupper. Polisen har sedan 2007 trappat upp bevakningen av området och haft 50 poliser i tjänst i Exarchia dygnet runt vilket lett till ett permanent krig mellan lokala ungdomar och poliser, ett krig som nu skördat sitt första dödsoffer.

När vi tänker på Andreas Grigoropoulos och alla andra kamrater som systemet har stulit från oss är det viktigt att samtidigt skicka ut en tanke till alla de namnlösa offer för kapitalismens brutalitet som vi aldrig ens fått höra om. Polisens kulor dödar, och det är en form av våld vi lätt kan förstå och därmed hämnas och bekämpa, till exempel på de sätt som tusentals människor gör i skrivande stund i Grekland. Men alla former av socialt våld är inte lika lättgreppbara och alla offer går inte att lika lätt att inkludera i en enkel svart-vit dramaturgi. Låt oss aldrig glömma dem heller.

Uppdateringar i kapitalist-media:
Sydsvenskan
Ystads Allehanda
Barometern
Blekinge läns tidning
Bakgrund:
Brytningspunkt i kontrollen – masstrejker och sopkravaller i Grekland.
Generalstrejk och kravaller fixar julstämningen i Grekland.
Grekiska parlamentet attackerat
Röjj i grekland lagom till EM.

Poliser i Aten.

Poliser i Aten.

Svenskt militär till angrepp mot kustbevakning

Illegala kombattanter planerar att angripa den somaliska kustbevakningen

Den somaliska kustbevakningen kommer i fortsättningen att få tampas med svensk militär. Att matleveranser till inlandet ska skyddas, är det såklart svårt att argumentera emot. Men att västerländska kapitalisters intressen ska skyddas av svensk ”neutral” militär är rent utsagt överjävligt. Tydligen vill försvarsministern bara se Somalier äta sig mätta på allmosor. Att de fiskare som fått sina fiskevatten plundrade av de superrikas trålare under nästan 20 års tid, nu hellre plundrar de superrikas energihandel än svälter och hoppas på allmosor är tydligen ett så grovt brott mot kapitalets ordning att tom ”neutrala” sverige tar till vapen.

Pirater.

Pirater.

Arbetsmoral är livsfarligt

Alla som vid någon punkt i sitt liv tvingats in i lönearbetets smutsiga värld vet att det värsta man kan få är en akut dos av arbetsmoral. Arbetsmoral en psykisk åkomma som drabbar arbetare, huvudsakligen de som under en längre tid jobbat på ett företag. Symptom inkluderar större solidaritet med företag än med sina arbetskamrater, hetsig attityd mot kollegor och en vilja att ta sig an omöjliga uppdrag för chefernas skull.

Vi brukar inte bry oss sådär jättemycket om vilka psykoser poliser dras med, men när två ensamma snutar sprang in i en mobb med arga antifascister i helgen kan det vara ett varningens tecken för oss alla. Låt det illustrerar att arbetsmoral är något som kan drabba vem som helst, men alltid är farligt och kan leda till såväl fysiska som psykiska problem.

Ta det lugnt, ta en Toy:

Hopsan!

Hopsan!

Polisbil going down.

Cop shot!

Kravaller i Kina

I tisdags gick hundratals kinesiska arbetare i Dongguan till attack mot myndigheterna sedan ett 80-tal arbetare som var indragna i löneförhandlingar givits ett skambud. Två tusen fabriksarbetare på en leksaksfabrik tog till gatorna och den lokala polisen, som upprätthåller strikt ordning i industridistrikten, blev angripna. En polisbil demolerades och fabrikens kontor stormades och totalförstördes.
De enorma kinesiska industridistrikten påminner på vissa sätt om de fabriker där västvärldens arbetarrörelse växte fram under sent 1800-tal, men eftersom laglig organisering är totalförbjuden har en klassrörelse som påminner mycket mer om Europas ”andra arbetarrörelse” växt fram. Med olagliga strejker, informell organisering, massvåld mot poliser och anonyma protester formerar sig den kinesiska industriarbetarklassen till ett subjekt helt utanför den fientliga statens politik. Fackföreningar som i andra länder ofta fångar upp, saktar ner och ibland till och med helt dödar en kämpande klassgemenskap har så lite förtroende bland de kinesiska arbetarna att kampen istället blir vild och domineras av oberoende tendenser.
Vad som kommer hända härnäst i Kina, men det kapitalistiska systemet indragen i en kraftig kris vet ingen, men ett är säkert: klasstriderna kommer att hårdna. Kinas myndigheter räknar med att 2 800 000 arbetare i tillverkningsindustrin kommer att få kicken inom den närmaste tiden, och 7000 företag har lagt ner sin produktion sedan finanskrisens början för ett år sedan. I oktober strejkade 7000 uppsagda arbetare från Donguan i en aktion som fördömdes som olaglig av det kinesiska ”Kommunistpartiet” vilket tvingade regeringen att betala feta avgångsvederlag och nyligen blossade två dagas gatustrider upp i Nordvästra Kina när staten ville konfiskera mark från ett arbetarklassområde. Utan illusioner står den kinesiska arbetarklassen allt mer i direkt konfrontation med stat och kapital.

Se även:
Aufheben: Class conflicts in the transformation of China
Brutus Östling Den ”andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt

Izakaya Koi: GAME FUCKING OVER!

Sydsvenskan rapporterar att skandalomsusade Izakaya Koi måste stänga. Anledningen är inte att ägaren Henrik Siebert har misshandlat och sparkat personal, som den simpla småskurk vi vet att han är. Inte heller är det allmänt dåliga ryktet krogen haft efter kackerlacksinvasionen i Malmö eller att försäkringspremien på fönsterrutorna gått upp kraftigt. Inte heller är det för att krafterna tagit slut under rättegången mot 26 fackliga aktivister som nyligen avslutats.

Istället anklagas nu krogen och dess ägare för grovt skattebrott. Tillgångarna är nu frysta och tillståndet att servera alkohol indraget till följd av detta. Vem kunde ana att det fifflades med kvittona på ett sånt gediget ställe som Koi?

De nu dömda fackliga aktivisterna ska betala 10.000kr i skadestånd och Direktör Siebert kommer få hosta upp mer än 700.000kr. Kombinationen av Henrik Siebert högst tvivelaktiga förehavande och vad religiösa typer kallar karma har resulterat i att utjämna poängställningen något.

Mer om restauranger: Inga jävla restauranger!
Mer om SAC: Arbetsdomstolen-syndikalisterna-3-0

Koi_game_over

Fasaden av koi med texten Game over!

Mitt i prick!

Mitt i prick!

Har man en pallesjal är allt ok!

Har man en pallesjal är allt ok!

Mitt i prick!

Det är inte alltid lätt att administrera kapitalismen. Den ena dagen är man rik och andra är man pank. Det kan ha varit den insikten som fick en 36 årig brasiliansk börsmäklare att skjuta sig själv på golvet till en av Sydamerikas viktigaste aktiemarknader. Självmordsförsöket följde på att den brasilianska valutan på bara några veckor hade förlorat en tredjedels av sitt bytesvärde mot dollarn.
Många marxister menar att det är kapitalismens interna motsättningar som kommer att förgöra det rådande sociala och ekonomiska systemet och öppna upp för en kommunistisk värld utan stat och kapital. Andra marxister betonar de olika samhällsklasserna som drivande i samhällsutvecklingen. Den tolkning som vi på Kolla! brukar göra är att det är arbetarklassens kamp som driver kapitalismen framåt och mot sitt slut, men efter att en borgarbracka på det här sättet illustrerade att även de kan vara behjälpliga för revolutionen så är det kanske dags att tänka om. Inte bara arbetarklassen kan utgöra den aktiva gruppen i en revolution, även borgarna kan ibland träffa mitt i prick.

Tips ur arkivet:
Det är vi som är parasiterna

Radikal kustbevakning

Det somaliska sjöröveriet fortsätter att vara en nagel i ögat på marknaden. Men kaparna kallar sig inte pirater

Bara i år har ca 80 skepp attackerats av ”laglösa tentakler som inte bryr sig om vilken flagga som vajar på skeppen de kapar” utanför somalias kuster. Självklart har dessa hot mot kapitalets ordning terroriststämplats, något vi redan tidigare avfärdat som propaganda(”. Ett påstående som nu har fått ännu mer kött på benen, efter att pirater själva fått komma till tals i en intervju i the Independent*

Det somaliska folket har plågats av ett konstant inbördeskrig ända sen landets diktator Siad Barre, störtades 1991. När Barre föll så blev dessutom landets kuster(rika på hummer, svärdfisk och andra dyrbara delikatesser) öppna för alla. Trålare från hela världen konkurerade snabbt ut de inhemska fiskarna, som snabbt svarade med sjöröveri. Med somalias historia och de somaliska fiskarnas situation i åtanke kan man förstå varför de somalier som idag kallas pirater istället ser på sig själva som kustbevakare.

De varor som exproprierat har gjort den somaliska kustbevakningen till hjältar i Eyl, kustaden som blivit piraternas fristad. Medan Mogadishu och stora delar av inlandet ligger i ruiner så är saker som nybyggda hus, dyra bilar och datorer, inte ovanligt i Eyl. När kustbevakningen lättar ankar så samlas hela byn för att be för dem och barnen drömmer om att en dag själva bli kustbevakare.

Kustbevakning av somalisk model har dock blivit ett allt farligare yrkesområde. Militär från flera olika länder skyddar nu kapitalets intressen inne på det som fram till 1991 respekterades som somaliskt territorium. Nyligen sköt den brittiska örlogsflottan ihjäl 3 kustbevakare när de försökte ta över ett danskt fraktfartyg.

Den första oktober kapades ett ryskt fraktfartyg lastat med bl.a. 33 Sovjetiska tanks(TT-72), raketergevär och tung ammunition vid somalias kust. Kaparna lovade att de skulle kämpa till döden för att försvara sitt byte och världssamfundet påstår efter beprövad retorik att kaparna nu kommer skicka vapnen till ”Al-quida”(som om de inte skulle behöva dem själva). Om de nu lyckas behålla detta kap återstår att se. Men i vilket fall som helst så är det svårt att inte roas av det ironiska i att samma sovjetiska vapen som en gång garanterade Said Barres diktatur nu är i händerna på landets radikala kustbevakning.

*= En sammanfattning av artikeln(som till stor del också ligger till grund för denna notis) på svenska kan läsas i DN

Husockupationerna fortsätter

Polisens och politikernas hårda arbete med att hålla ordning på olydiga ungdomar utan hus går inget vidare. Efter att ha tröttnat på Lund har nu flera av ockupanterna sökt sig till Malmö för att se om politikerna här ljuger lika bra som de i Lund. Vi tror tyvärr politikerna ljuger även i Malmö, politiker är kända för att vara ett ovanligt lögnaktigt och halt släkte.

Vi passar på att tipsa om en ny skön låt på temat husockupationer.

18 Upper Grosvenor Street, Mayfair, London

Det är inte bara i Sverige och Danmark som det är på modet att knycka tommas hus och göra om dom från varor till urbana allmänningar. Inte nog med att våra trendkänsliga finska vänner och de alltid så på hugget, norrmännen, ockuperat nya hus på senaste tiden – nu har britterna visat precis var skåpet ska stå.
Ett hus i Londons fashionabla Mayfair, värt uppskattningsvis 100 miljoner svenska kronor, togs nyligen över av ett antal ungdomar. Huset som har gjorts om från övergivet spekulationsobjekt till ett kollektiv, har sex våningar, trettio rum, marmorkolumner i klassisk stil i porten. Tydligen ska det finnas 7 badrum inklusive två fungerande bubbelbad. Givetvis har ockupanterna själva försett sig med el, värme och bredband och dekorerat fasadens egna flaggstång med en svart fana.
Till ockupanterna i Lund som har sovit i kalla hus utan el, värme och vatten bör det givetvis ges en eloge för deras ihärdighet, men de engelska husockpanterna visar tydligt på vägen framåt. Det gäller att sno de rika spekulanternas lyxlyor.

ett blir två

ett blir två

Två nya hus ockuperade i Lund - och stormade av polis

Som reaktion på kommunen och polisens stormning av det ockuperade huset i Lund så har två nya ställen ockuperats. Följande pressmeddelande har gått ut till media under natten.

“I natt ockuperades ett hus på Bankgatan som en reaktion på kommunens och polisens agerande vid Smultronstället på Kävlingevägen 51 tidigare idag. Genom att riva huset och gripa de sex personer som befann sig där gjorde man ett flertal ungdomar hemlösa. Smultronstället var ett hus som ockuperades den 11 oktober av ett tjugotal ungdomar, vissa hemlösa, vissa på osäkra, svarta andrahandskontrakt, alla på olika sätt drabbade av Lunds kommuns sjuka bostadspolitik. Att ha tak över huvudet är tydligen ingen självklar rättighet. Precis som på Smultronstället är nattens ockupation en fredlig civil olydnads-aktion, utan inblandning av alkohol och droger. De kan riva fullt beboeliga hus, de kan slänga folk i fängelse eller ut på gatan, de kan slå oss med sina batonger, men de är uppenbarligen helt oförmögna att lösa de problem som genom Smultronställe aktualiserats. Smultronstället planterade ett träd som slog rot i Lund. Det trädet har växt sig stort och börjar nu förgrena sig. Folk behöver hus, hus behöver folk, därför tar vi nu ett nytt! Björnbärssnåret”

Under kvällen stormade polisen även de två nya husen. Skånska dagbladet rapporterar att polisen misshandlat minst en demonstrant i samband med stormningen.
Vid huset på Bankgatan vägrade ockupanterna att gå ner från taket frivilligt och fick lyftas ner av polis och räddningstjänst. Ett 60-tal poliser sattes in för att kunna röja huset och hålla sympatisörer borta.

Polisens agerande kommer knappast att öka deras popularitet bland lunds ungdomar. Vi gissar att vi inte har sett slutet på det här än. Det kan bli en intressant höst i Lund.

För mediabrus om händelserna
Skånskan
Sydsvenskan om ockupationen
Sydsvenskan om stormningen #1
Sydsvenskan om stormningen #2
Sydsvenskan om stormningen #3
Sydsvenskan om politikerförakt

Smultronstället.

Smultronstället.

Polisen stormade ockuperat hus

Efter mer än tre veckor ockupation har nu polisen utan förvarning stormat det ockuperade hus Smultronstället i Lund. 6 ockupanter greps och är misstänkta för olaga intrång. Husockupanterna låters uppmanar alla sympatisörer att så fort som möjligt ta sig till huset. I Skåne har det gått SMS som uppmanar till solidaritetsaktioner och en demonstration kommer att hållas vid 18.00 på stortorget.
Att polisen fick order om att gå in och tömma huset är inte speciellt konstigt - det var bara ett sätt att upprätthålla kapitalismens logik där bytesvärden är viktigare än bruksvärden. Ett hus som används utan att vara en del av varucirkulationen är alltid ett hot mot den kapitalistiska ordningen och måste med eller utan statens våld föras tillbaka in i kapitalets system. Kolla! väntar med spänning på att se vad som kommer att följa…

Its politricKKKs time again.

Nu när det hetsas som fan i media om hur viktigt valet i USA är det på sin plats att hålla skallen kall och inse att i de frågor som verkligen spelar någon roll är alla presidentkandidater och partier representanter för överklassens intressen. På det temat är Dead Prez tillbaka med en tung Obama-diss bara ett par dagar före valet. Beatet är lite trist och flowet kanske inte håller samma klass som en del tidigare produktioner – men budskapet är det inget fel på:

”Billion dollar campaigns, trillion dollar bail outs…”

Kolla in OkayPlayer och ladda ner låten i väntan på den kommande fullängdaren som kommer i februari eller snöa runt bland de olika medier och bloggar som analyserar valet. Ya allready know what time it is.

obama

obama

Rika svin.

Rika svin.

“Wellfare for the rich”

13 Virgin-anställda kickade

Kolla har inte varit sen med att rapportera hur Internet har använts för att sprida och organisera motstånd mot den kapitalistiska ordningen, som till exempel när Holländska ungdomar använde MSN för att nå till människor under skoloroligheter för ett år sedan. Tyvärr är informationen som finns tillgänglig på Internet något som även fienden kan använda. Precis som i ett tidigare fall har Facebook visat sig vara ett viktigt vapen för chefer som vill kartlägga anställda.
Nu har 13 anställda vid flygbolaget Virgin kickats för att de fört fram kritik mot den service som deras arbetsköpare säljer till sina kunder. Att anonymt kunna snabbt kunna sprida information om de som anställer en är ett perfekt sett att hämnas på arbetsgivare, ett sätt att slå tillbaka som ofta används när inga andra vinklar för angrepp är möjliga. Eftersom kapitalismen allt mer blir beroende av symboler och utbyte av information blir smutskastning, ryktesspridning eller avslöjande om missförhållanden allt viktigare kampmetoder och en liten grupp arbetare kan göra betydligt mer skada för ett varumärke på internet en om de skulle strejka.
Eftersom kritiken var kopplade till användare på Facebook kunde Virgin med, dess lejonmanskapitalist Richard Branson i spetsen, slå tillbaka. Till alla därute som vill ge igen på sin chef rekommenderar vi att skapa ett nytt anonymt konto så att ni inte råkar illa ut. All you say can and will be used against you, och det blir ingen rättegång innan du blir av med jobbet, så var försiktig.

Även sydsvenskan skriver om det.

Island goes terror

I finanskrisens kölvatten seglar ett otippat land upp bredvid Nordkorea, Syrien och Iran som ondskans axelmakter. Det är grannarna i norr, islänningarna, som lyckats kvala in på listan. Deras brott? De är drabbade av finanskrisen och Gordon Brown anser att det handlar om terrorism. Logiskt.. njae. Men vad vi sett av terrorlagstiftning så brukar den slå mot de oskyldiga allt som oftast ändå så vi är inte helt förvånade över beslutet. Vi undrar nu bara vad det Isländska motdraget blir? Fisketrålar ombyggda till självmordsbomber som seglar in i Themsen? WMD:s byggda av suspekta maträtter? Kanske går det så långt att man invaderar någon av Englands kanalöar..

Vi följer den rafflande konflikten och undrar vem som blir terrorstämplad nästa gång. Du? Jag? Din farmor? Din guldfisk… vem vet…

Kolla! testar Spotify

Som flerårig nätanvändare och nedladdare har jag vid det här laget fyllt åtskilliga hårddiskar, cd/dvd-skivor med album efter album och film efter film. Nu har några tänkt till lite och lanserat Spotify som väl bäst kan beskrivas som en on-demand-radio där musiken streamas. Ett rätt skönt alternativ, nackdelen är väl dock att det är reklam då och då, men nu i betastadiet är den inte alltför störande.

Det är rätt intressant att den nedladdningen tvingar fram nya lösningar som Spotify där vi kostnadsfritt kan ta del av enorma mängder musik (och jag slipper fylla ännu en hårddisk). Nu väntar vi bara på att filmbolagen inser att deras absurda priser på film skulle må bättre av en soft on-demand-lösning.

Spotify var hyggliga nog att ge mig en invite till att betatesta deras programvara. Kvaliteten på musiken är vad jag kan bedöma bra, iaf tillräckligt bra för att spelas upp via en dator + ett hyfsat ljudsystem. Streamingen funkar fint, inga direkta fördröjningar än så länge, vilket kanske ändrar sig med fler användare. Gränssnittet kan väl bäst liknas vid något åt ITuneshållet, lättarbetat och smidigt. Det går att plocka fram biografier om hyfsat mycket artister och grupper, förslag på liknande artister dyker upp och låtutbudet är helt ok och utökas hela tiden.

Det man kan ställa sig skeptisk till, är hur många som tycker det är värt 9kr om dagen eller 999kr om året för att använda tjänsten. Det lockar inte direkt mig, och utökas reklamen är det risk att man tappar användare pga den aspekten. En svår balansgång för att nöja oss som är vana vid gratis musik på våra egna villkor eller där vi betalar direkt till artisterna via paypal för att slippa stora labels som använder stålarna till att ge ut ännu en absolute dance-skiva.

Gratis är gott, ge oss mer!

Timbro stal hemsidelayout från Vår Makt

“[D]et är sajter som är mycket välgjorda, har en högre kapacitet, högre teknisk kvalitet än vad många av de politiska partiernas hemsidor har.”
/ Henrik von Sydow i riksdagen om Osynliga Partiet

Det är inte första gången beröm har tilldelats det revolutionära hemsnickeriet, vi kommer så väl ihåg när Henrik von Sydow berömde Osynliga Partiets hemsidor. Nu har det hänt igen. Tankesmedjan Timbro har snott hemsidelayouten från Vår Makt till sin hemsida. När vi ringer webmastern för Vår Makt så blir han naturligtvis förbannad, men också smickrad:
- När en så stor organisation som Timbro, som har jag vet inte hur många miljarder till sitt förfogande, snor det jag satt ihop på en kaffekvart så fattar man ju att man gjort ett bra jobb.

Frågan är nu om Timbro ska få en räkning eller få betala på något annat sätt:
- Pengar är ju naturligtvis alltid önskvärt, men roligare vore att göra mot Timbro som gjordes mot Svenskt Näringsliv. Lite magsjuka skulle nog få dem att låta bli våra hemsidor nästa gång, säger Vår Makts webmaster, och syftar på när Svenskt Näringsliv drabbades av magsjuka efter att maten i deras restaurang smittats av Shigella-bakterier.

Not: Vår Makt är en klasskampskonferens som kommer att gå av stapeln den 1-2 november i Malmö, på Panora (S:t Gertrudsgatan 4). Läs mer på deras hemsida.

Snyggast!

Snyggast!

Det är hippt att inte vara bostadslös

I motsats till den legendariska filmen Zoolander där en ond modeskapare ger upphov till den trashiga uteliggarlooken ”Derilicté” är det i verkligheten inte speciellt coolt att inte ha någonstans att bo. Att röka gräs, dricka 2.8:or, ha sex eller lyssna på tung musik när man bor hemma, speciellt efter att gymnasiet på ett eller annat sätt är avklarat, är ungefär lika tufft som att ha på sig en Thailändsk Burberry keps. Och att verkligen inte ha någon bostad och behöva flytta runt mellan vänners vardagsrums bäddsoffor eller ännu värre härbärgen är snäppet värre. Att alternativt bli scammad på sina surt intjänade slantar med kassa andrahandskontrakt eller av skumma slumlords (dock mer poppis i t.ex. London eller NYC än folkhemssverige) är inte speciellt lyckat det heller.
Så vad kan man göra? Kidsen, som alltid är längst fram i streetmodet, har svaret: Ockupera! Då kan man investera pengarna i lite snygga kläder istället för att ge dom till pissiga bostadsspekulanter när man tagit ett tomt hus i besittning. Kolla!s tips är att se till att det inte är någon sunkig industrilokal som bara duger till illegala house-fester, utan hitta ett riktigt kap och vara säkra på att huset har el och vatten. Sen är det bara att barrikadera er och hoppas på det bästa. I värsta fall skyndar ni på husägarens ondskefulla planer på att ackumulera kapital medan ni har tak över huvudet, i bästa fall kan ni under en längre tid lägga er pengar på något vettigare än hyra i ett kaxigt fashionstatement.
Precis som det alltid är ungdomen i granlandet i sydväst alltid några steg längre fram och har en viss tradition av att visa vad ockupantskåpet ska stå. Och den modemedvetna ungdomen ibland annat Göteborg och Umeå har redan experimenterat en del med squatterstilen, men snyggast av alla ockupanter är så klart kidsen i Lund. Iförda söndagsfinakläder och med välvald färg på stjärnorna målade på sina banderoller visar de en gång för alla vem som styr på modescenen i höst. Därför är det inte speciellt märkvärdigt att de direkt plockas upp av mainstreammedia på en rikstäckande nivå, som inte är sena att hylla deras avantgardiska skapande av nytt mode.

Kartellen

Kartellen levererar

Kartellen är räddningen för oss som tröttnat på djurrättshiphop med Promoe, caffe latte rapparna i snook, hobby-OG:s som Ken och skånska folkhemsvisor med Timbuktu. Kartellen föddes enligt egen utsago i “en fängelsebunker av folk som insåg att Sverige behövde riktig musik” och på sin myspace flashar Kartellen löpsedlar från några av de större rånen svensk nutidshistoria med kommentaren att folk från kartellen är misstänka och i vissa fall dömda för nämnda rubriker. Toppat på sidan är en slideshow med vapen, blingbling och ett gäng bilar av klassen svindyra, helt enkelt gangsterstyle.

Kartellen levererar tung hiphop och klockrena texter med beats från bland annat Masse och vocals av Pauline. Vi väntar på den kommande skivan och återkommer med en längre recension när den kommer ut. Det här är riktigt bra!

Tills vidare rekommenderar vi att du surfar in på http://www.myspace.com/kartellen

En längre intervjuv med Kartellen finns på http://www.rodeo.net/nu/2008/09/08/en-studie-i-brott/

Lenin in Inghilterra, Negri in Göteborg

Som vi tidigare rapporterade så klarade inte den åldrande våldskommunisten Antonio Negri av det skandinaviska klimatet under European Social Forum. De kalla vindarna skickade honom i sjuksängen efter att han en sen natt beundrande reclaim-myllrets kravall-festande utanför Triangeln i Malmö. Därför fick den mycket mindre tuffa kollegan Micheal Hardt själv hålla föredraget om deras gemensamma bokprojekt Common Wealth.
Men nu har ni chansen att träffa legenden igen. Helgen den 1-2 november kommer han att delta på en konferens i Göteborg om kapitalflöden och annat spännande. Tips på hur man som icke-akademiker kan ta sig in till föredraget mottages och belönas med en alldeles speciell limited edition Kolla!-present. Och den som lyckas få med sig gubben ner på Vår Makt konferensen i Malmö, som pågår samma helg, kan räkna med att bli supen under bordet på en rejäl krogrunda av Kolla!-gänget.

Negri.

Negri.

Så kan det gå.

Så kan det gå.

Drinking and Driving

Jörg Haider ledare för det högerextrema partiet BZÖ (och tidigare FPÖ) i Österrike avslutade inatt sin karriär med att ramma ett multikulturellt betongfundament, naturligtvis placerat där av ZOG eller någon islamistisk grupp.

Dagens låt blir The Buisness - Drinking and driving som skrevs när en annan sund nationell företrädare inte kunde hålla bilen på vägen.

Andra som skrivit några rader om det hela är
Andrea Doria
Blogge Bloggelito
Ohyra
jj.nn
Fredzilla
SVD

Edit:
Nu har man gått ut med att Herr Haider körde “kraftigt berusad”. Alkohol, bilkörning och nationalism går dåligt ihop. Vi kan ju bara konstatera att han körde ungefär lika ansvarsfullt som han drev politiska linjer. http://sydsvenskan.se/varlden/article379171/Haider-korde-kraftigt-berusad.html http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=840422
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1890357.svd

Recension: Hardt & Negri - Multituden

Den italienska revolutionären Antonio Negri, som nyligen hedrade ESF med sin närvaro, fick sin uppföljare på den livligt diskuterade Imperiet publicerad på svenska i somras. Här följer Erik’s och Henke Bergs recension av den, skriven för Kollamag.se

När Glänta produktion och Vertigo förlag 2003 gav ut Hardt & Negris¹ Imperiet på svenska så slog den ner som en bomb i den revolutionära debatten i Sverige. Den fick ett varmt mottagande bland de autonoma grupperingarna och bland de som såg att den traditionella arbetarrörelsen (vänsterpartierna och de stora fackföreningarna) antingen stod maktlösa inför eller rentav blivit en del av kapitalets ordning. Imperiet tilltalade de som såg en revolutionär potential bortom arbetarrörelsen. Och tajmningen var perfekt, för det var många bland den nyfödda brokiga ”globaliseringsrörelsen” som suktade efter en bild av kapitalets världsordning som de kunde känna igen sig i då den ekonomiska, politiska och teknologiska utvecklingen (lokalt och globalt) förändrat tillvaron radikalt.

Ett betydligt mer kyligt mottagande mötte Imperiet bland rättrogna Leninister som inte såg ett slut på kalla kriget i Berlinmurens fall. De som fortfarande delade upp världen i kapitalistiska och socialistiska stater och som tyckte att termer som imperialism fortfarande gav den mest korrekta bilden av vår tid, var mycket mer kritiska i sitt möte med boken. Här skulle inga gamla marxistiska truismer omprövas! Imperiet väckte liv i spöket. För i Sverige vandrar fortfarande Leninismens spöke bland kultursidorna och partivänstern. Vilket är intressant i jämförelse med vänsterns utveckling på kontinenten. I efterbörden av 68 rörelsens misslyckande började folk alltmer ompröva Marxismen i allmänhet och kommunismen i synnerhet. Man tog avstånd från Sovjet, förkastade De Stora Berättelserna och mycket av denna utveckling utgör en del av det som kallas för postmodernismen. I Sverige vidhöll dock de tongivande vänsterintellektuella som Jan Myrdal och Göran Palm de gamla trossatserna, applåderande Pol Pot, fortsatte de längs den av Historien utstakade vägen och förde obekymrat en stadigt tynande tillvaro. Hellre undergång än omprövning.
Sen föll muren.

Syftet med Imperiet var att sammanfatta linjerna och fragmenten som sprang ur den postmodernistiska teorin och filosofin, fånga upp den vitaliteten och rörelsen och att åter ge vänstern en övergripande berättelse (narrativ) i likhet med Marx manifest, fast uppdaterat för vår tid. I imperiet så argumenterar Negri för att vi inte ska misströsta för att det inte finns någon international som sammanlänkar de socialistiska kamperna. Han menar att de motsättningar som uppstår mellan kapitalets ordning och multitudens begär efter demokrati får multituden att desertera från och angripa exploateringen, ofta samtidigt. Ur denna motsättning uppstår kamper som t.o.m. när de är helt isolerade från varandra (något de sällan är) angriper samma fiende. Att vi idag har en mångfald av kamper, från bondeuppror till kiss-ins och feminism. Från antirasism till facklig gräsrotsaktivism och ravefester, ser Negri som ett exempel på multitudens samlade kraft(-er) istället för att uppfatta det som en för kampen skadlig splittring eller ”livsstilism”.

Vidare så tog man fasta på globaliseringens mer djupgående konsekvenser och innebörd. De förvisade nationalstaten och imperialismen till historien och pekade ut de tendenser som visade att vi var på väg in i ett omfattande paradigmskifte. Med en blinkning till romartiden använder de sig av imperiet som begrepp för att förstå vår samtid och framtid. Men att bokens mycket radikala teser blev utskällda berodde minst lika mycket på vad de påstod som hur de sa det. Imperiet var en språkligt synnerligen svårtillgänglig bok med en stor portion abstrakt politisk filosofi kryddat med ontologi, cybernetik, Deleuze, Spinoza och barbarer. Samtidigt som man helt rått skändade många av vänsterns kelgrisar, allt ifrån Amnesty till värnandet om lokalsamhället gentemot ”det globala” sköts ner i reaktionens dike. Man gjorde sig kort sagt ovän med större delen av vänstern. Meningen är nu att Multituden ska konkretisera Imperiet.

Multituden skrevs mellan attacken mot World trade center och den pågående invasionen av Irak. Det har tyvärr inneburit att den bitvis har mer fokus på att förstå sig på amerikansk invasionspolitik än vad som känns relevant. Inte mins idag, när boken till sist kommit ut på svenska. Vad som är betydligt intressantare är bokens fokus på multituden. Negri applåderar nätverksformen av motstånd för dess demokratiska, svårutplånbara och samhällsomstörtande kvalitéer och tar upp Zapatisterna som ett exempel på detta. Det som kännetecknar Negris definition av multituden är att de agerar i nätverk och arbetar med information (”immateriellt arbete”). Det betyder inte att Negri utlyst ingenjören till något revolutionärt avantgarde. Istället så visar han på hur kommunikation i nätverk och insamlande av information är en del av hela multitudens arbetsdag. Från den agrara bonden och kontorsslaven till industriarbetaren och hemmafrun.

Negri är tydlig med att immateriellt arbete inte är något exklusivt för “medelklassen”, det är något som genomsyrar produktionen på mer eller mindre alla nivåer. Även industriarbetet kännetecknas av det immatriella arbetet, i allt från själva arbetsprocessen som görs mer och mer av CNC-maskiner och industrirobotar, till organisering och planering till kommunikationen mellan avdelningar, och så vidare. Den här utvecklingen ställer också hela tiden högre krav på arbetarna att klara programmering osv. Det är alltså inte bara reklammakare och människor inom nöjesindustrin som blir “immateriella arbetare”.

Hård disciplinering, tidsstudier och liknande är inget som försvinner med postfordistisk organisering av produktionen, tvärtom. Den blir mer direkt, kontinuerlig och på olika sätt internaliserad. Att organiseringen (i allt från produktionen till samhällslivet till politiska sammanhang) tar sig en nätverksform är ingen garanti för mer frihet. Att Negri kartlägger och följer denna utveckling behöver inte nödvändigtvis ses som att dem utropar ett nytt avantgarde eftersom den sker överallt. Vad som då, enligt Negri, skulle vara “nytt” i den här nya klassammansättningen är att arbetarklassen blivit intelligent, mer social och sammanbunden. Produktionsmedlen och dess output - särskilt kunskapen - kommer mer nära inpå oss och är, eventuellt, potentiellt lättare att ta kontroll över och rikta enligt egna behov. I någon mening får man nog ge dem rätt, men med en viss tveksamhet till deras optimism. För ärligt talat är inte den kunskap en maskinoperatör tillägnat sig något som per automatik är värdefull. För att citera en kamrat; “Hur skulle jag rikta den för att producera något annat? Jag vill bara att allt, verkligen allt, försvinner. Det finns ingenting där som jag vill affirmera, inte ens vår förmåga att programmera smartare program, göra produktionsprocessen snabbare, etc… jag vill bara förstöra alltihop”.

/ “Iammany”

I imperiet la Negri fram vissa perspektiv (att staten inte längre kan användas som ett socialistiskt verktyg) och problemlösningar (medborgarlön, öppna gränser) som vänstern ofta undvikit för att dessa idéer brukar kopplas till liberalism. I Multituden tar han upp vissa blockkonflikter och pekar på strategier bortom dem. Istället för dogmatisk pacifism eller vålds-fetischism förespråkar han en beväpnad reträtt. Att det vi erövrar (oavsett om det rör sig om ”rättigheter” eller mer materiella erövringar) försvaras med våld när det behövs, samtidigt som vi fortsätter vår exodus. Laddade termer omvärderas också(eller i enlighet med Negris resonemang, återfår sin ursprungliga mening). Han förespråkar en multitudens nationalism. En kärleksfull relation mellan dem som innefattas i en nation som ser de geografiska och etniska gränserna som irrelevanta för vilka ”de” är ”vi” med. Han förespråkar också en organisk demokrati som är betydligt radikalare än den oligarki av kapitalister och ”folkvalda” som idag går under namnet representativ demokrati samt de utopiska variationer som cirkulerar på den(direkt demokrati, syndikalism m.m.). Likt Cornelius Costariadis *** så sätter han inte likhetstecken mellan att man får rösta om några frågor då och då och att man lever i en demokrati. Istället använder han termen så ordagrant som det bara går: ”Allas makt genom alla”. Denna törst efter mer verklig demokrati menar Negri är en viktig gemensam nämnare i multitudens kamp/ beväpnad desertering mot/från imperiet.
Genomgående är att boken upptas mycket av sin föregångares kritik som bemöts och att de landar i att de hade rätt från början. I princip alla teser från Imperiet står kvar. Men tillskillnad från Imperiet är Multituden betydligt mer lättillgänglig. Hardt och Negri är sin stil trogen, texten pendlar mellan högtravande sakprosa, manifestliknande pamfletter, vackra aforismer och militanta explosioner. Som övergångar i resonemangen använder de sig flitigt av mer skönlitterära passager (se.ex. ”den demoniska multituden” och ”svärmintelligens”) vilket lyfter boken som helhet.
För att vara ännu tydligare så hänvisar Negri till stor del till kända aktioner när han skriver om multitudens självorganisering. Seattle-demot, Ya basta, Reclaim the streets m.m. Läser man dessa exempel istället som precisa specifikationer(vilket vi är övertygade om att han inte menat att man ska göra) så får man lätt intrycket av att multitudens framgångar kan mätas i spaltmeter. Det skulle placera denna bok under kategorin ”snuttefilt för mediakåta aktivister som vill känna sig viktiga” tillsammans med No logo och andra bestsellers. Istället så är den, trots att den sena översättningen och den inte alltför relevanta fokuseringen på invasionen av Irak, fortfarande en jävligt läsvärd bok.

/ Henke Berg & Erik

Erik vill tacka användarna på forumet Antipolitik.se för viktig input under läsandet av Multituden.

**= Vissa kallade det informationssamhälle, andra post eller sen-modernism, m.m. kärt barn har många namn.
***= Se t.ex. Arbetarråd som kan köpas från Wapiti förlag.

1. För läsbarhetens skull skriver vi i resten av denna recension bara Negri. [↩]

Multituden

Svärminteligens

Röstningsarkiv

 

Next Page »

Pages (2): [1] 2 »

Illmar Reepalus oönskade vänner.

Det har snackats mycket om hur avgrundsvänsterns finaste har profiterat på sosseriets försök att poppa upp sig genom att hyra in European Social Forum till staden i söder där hatet glöder. På något sätt skulle kommunens pengar ha finansierat stenkastarjippo i stil med Reclaim the streets och ACAB-demonstrationer. Hur pengarna skulle ha rört sig från ESF konto, där då behövs för att subventionera gentrifiering (”medelklassifiering av innerstaden”) genom att marknadsföra och hyra svindyra lokaler av storföretag som vill sanera och lyxa till innerstadskvarter med en grön/rättvisa vibe, vet vi fortfarande inte. Så vi har gett sossebossen Illmar Reepalu en massa skit och sagt att han bara är ute efter att marknadsföra Malmö som en ”eventstad” och centrum för post-industriell och ”grön kapitalism”.
Men ack så fel vi har haft. I själva verket har den stora ledaren hela tiden stått på de svagas sida, om inte vad gäller pengar, så åtminstone på ett moraliskt plan. Beviset? Illmar har iakttagits med den mest extrema vänsterextremistiska kriminella våldsromantiska vänstersekten i Skåne – Commando Charles Ingvar. Bevis? Den kvasiterroristiska och helkriminella gruppen skryter med sina kopplingar i Malmös politiska elit genom att posta en bild på deras sida där de ses posera med Malmös högsta höns under ESFs avslutande demo (där de gick beväpnade med påkar och säkert bar på revolvrar under västen). Hur kunde vi tro att socialdemokratin bara var ett sätt att oskadliggöra arbetarklassens självständig kamp för frigörelse i reformistiska institutioner? Stoopid. De har varit på vår sida hela tiden, men de har varit smarta nog att upprätthålla ”full deniability”.

Illmar

Illmar

Reclaim, media och allmänheten

Allt vi fick var några trasiga rutor på en bank, ett tiotal gatstenar och ett jävla gnäll i media. Samma media som dagarna innan skrev om GATUSTRIDER med EXTRA EXTRA stora typsnitt på löpsedlarna.

Vi pensionärer som stod och tittade på kan väl sammanfatta det med att om det här var kravaller (eller krig som någon skrev..) så var det bättre förr. Sydsvenskans kommentatorsfunktion som även i vanliga fall mest drar till sig sverigedemokratiska haverister går varma, av ungefär samma spännande högerhaverister som vanligt.

Under lördagens mycket beskedliga demonstration kastades säkert ett tiotal flaskor under hela demovägen vilket fick kvällsposten att prata om flaskregn och oja sig högljutt. Inget nytt under solen med andra ord, media slickar sig dock nöjt runt munnen då de säkert lyckades sälja några extra lösnummer. De fabricerade även nyheter i stil med “terrorgrupp hotar apoteket” när det i själva verket handlade om en uppmaning att snatta tamponger och bindor för att de är så jävla dyra.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga att ESF var relativt ointressant, media hittade på som vanligt och polisen var överraskat sansad (vi minns ecofin, fackliga blockader och inte minst Göteborg).

Malmöpolisen leker Agent provocateurs

Blåögd journalistkår lyssnar okritiskt på blåklädda grisar

Efter att sydsvenskan ”informerats” så skrivs en notis som bara kan tolkas som att sexhatande primitivister tänker attackera apoteket, för att de säljer bindor och sexleksaker. Precis som i rättsalen, så värderas en polis skildring av verkligheten, i media, högre än en människas. Då polisen, i en pressetik anpassad till den kommersiella journalistikens produktionskrav, blir en outtömlig objektiv källa, så gör en journalist klokt i att tro på allt snuten säger. Annars blir det bli svårt för henne att fortsätta producera den kvantitet ”objektiva nyheter” som hennes arbetsköpare kräver. SUF Malmö tänkte i själva verket uppmana folk att stjäla tamponger på apoteket under ESF, en bra kommunistisk aktion på alla tänkbara sätt, men när polisen pratat med sydsvenskan så var det enda som fanns kvar en skrattspegel av aktionen.

Il cattivo maestro beundrar Malmökravaller

Kolla!s utsända skvallerjournalist på plats under gårdagens Reclaim-fest i Malmö kan rapportera om en hel del gottis. Poliser som helt osynkade nästan började slåss med varandra, fet house och elecotro, brinnande bil, krossade fönster på banker, som mest 2000 personer i Malmös största gatufest någonsin och sist men inte minst… Antonio Negri, mannen som påstås ha perverterat en hel generation italienska ungdomar till att bli autonoma klasskämpar under 1970-talet, strök runt innanför polisens avspärrningar kring hotel Hilton, propert klädd i en stickad marinblå roundneck, rutig skjorta och mörka slacks.
Inte nog med att en av den autonoma rörelsens mest intressanta teoretiker och en av de få marxister som lyckats göra en spännande analyser för 2000-talet var som hämtad ur en Armani annons. Han gick lugnt och sansat omkring med den där lystern i ögonen som bara ljudet av krossat glas och hysteriska poliser kan skänka en. I situationer som denna kan det vara på sin plats att komma ihåg en av liberalismens hårdaste kritiker, Friedrich Nietzsches, ord att en filosofi aldrig kan skiljas från filosofen och dess handlingar.

Negri 1973.

Negri 1973.

Hej Danmark!

Hej Danmark!

Fighters+Lovers dömda till fängelse

Sex personer i kollektivet Fighters+Lovers som blev kända för att ha tryckt snygga tröjor med vad som uppenbarligen var politiskt opassande motiv, dömdes idag till mellan 2-6 månaders fängelse för stöd till terrororganisationer.

Enligt domen är skyldiga till brott mot §114 vilken innebär att ”den som försöker samla in pengar i syfte att hjälpa grupper som förövar eller planerar terrordåd” kan dömas upp till tio års fängelse. Gruppens advokat säger till TT att domen kommer att överklaga till Danmarks högsta domstol och eventuellt även Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Domen kan bara ses som absurd och som en del av den pågående hetsen mot radikala rörelser och grupper runtom i världen.

Fighters+Lovers och deras snygga tröjor hittar du på www.fightersandlovers.org

Angående European Social Forum i Malmö.

Vi har hela tiden varit en smula kritiska till sosseriet som försöker suga upp energi från globaliseringsrörelsen och samtidigt promota Malmö Stad som den gröna kapitalismens mecka. Men vi tänkte till det lägga lite historisk bakgrund i vår annars så enkla klassanalys av situationen. Här är två artiklar publicerade i Kolla!s temanummer om socialdemokratin:

Co(s)a nostra – sossarna och den politiska adeln alt. Maffian.
I ett land långt, långt innan folkhemmet - socialdemokratin och den andra arbetarrörelsen.

Se även: Facket - en introduktion

Tidigare artiklar om ESF i Kolla!:
Kommunen och kapitalet sitter i ESF-båten
Volkspartiet har alltid rätt….
Europeiskt Sosse-Forum ogillas helt oväntat av nyliberaler.

Reclaim the streets Malmö skriver ett brev till Sydsvenskan: Vi vill inte ha några kommunala allmosor
Den beryktade YouTube-filmen av Reclaim Malmö:

Social ingenjörskonst by sea.

Social ingenjörskonst by sea.

Baader Meinhof filmas av storebror – igen

Baader Meinhof komplex skulle kunna vara den bästa actionfilmen sen Slaget om Alger, Men om så är fallet, varför gör då filmbolaget allt som står i deras makt för att ingen ska skriva om den före premiären?

Nu under hösten så har filmen Baader Meinhof Komplex premiär på svenska biografer. Av trailern att bedöma så finns det inget skäl att bli besviken. Det verkar nämligenbjudas på precis så mycket polismord och nazi-politiker i små lådor kombinerat med hetsiga politiska debatter på tyska(”mysryser”) och snygga heta bilder på skådespelarna som ska representera denna stilbildande storstadsgerilla för att vilken kommunist som helst med utvecklad känsla för stil ska ha en trevlig kväll.
I skenet av trailern till den buskis som nu håller på att skapas om Seattle-demot, så framstår trailern till Baader Meinhof Komplex som ett under mitt i en feg liberal filmindustri. Men när man läser det kontrakt som journalister måste skriva på för att få se förvisningen av filmen, så tappar filmbolaget genast sin rebelliska gloria och får en istället att tänka på de paranoida och fascistiska politiker som Baader Meinhof-ligan stängde in i sina fågelholkar.

In order to attend a preview screening this week of Baader Meinhof, journalists had to sign a contract with terms that, despite both companies’ protestations, can only be described as unprecedented. The film opens on September 25; if a journalist writes about the movie or even speaksabout it with a third party - friends, colleagues, what have you - before September 17, a fine will be imposed: 100,000 euros, to be split between the journalist’s employer and the journalist him/herself - personally. 50K each.

Att filmbolaget är redo att stämma de journalister som skriver om(eller ens pratar med sina vänner om) är inte bara jävligt nazi utan gör en något orolig för hur fet filmen egentligen kan vara? Är det möjligen så att denna film är en så stor kalkon att filmbolaget hoppas på att iaf få igen en del av produktionsomkostnaderna på hypen, om de med tomma juridiska hot kan få journalister att hålla tyst fram till premiären?

Baader Meinhof Komplex har premiär i sverige den 17′e oktober

RAF

RAF

Allsång i Minneapolis

Det är helt omöjligt att inte ha någon form av crush på Rage against the machine. Mycket ont har deras uppfinnande och populariserande av gengren rap-metal lett till. Men allt är på något sätt ändå förlåtet. Bara en sådan grej som att dyka upp på en stor demonstration mot ett av världens mer vidrigare politiska partier, en demonstration som snart kommer att fullständigt balla ur i kravaller, och när polisen inte släpper fram en till scenen köra en live show acapella på gatan genom en megafon.
Att sen lyckas trycka in en liten leninistisk klassanalys av polisen som beskrivs som ”arbetarklass och medelklass” och hoppas att de ska vända sina vapen mot staten istället för demonstranterna är bara så vackert som det kan bli. Hade de bara inte tagit till det enda klassbegrepp som är tillåtet i USA – medelklassen som ofta tänks som alla som inte å ena sidan går på crack eller å andra sidan äger miljarder aktier i oljebolag – hade det ju varit klockrent och supernaivt samtidigt. Nu, mest supernaivt. Och gulligt, gulligt på ett sett som bara leninister kan vara.

RATM

RATM

Konsumera Marx på Jobbet

Med en Mp3-spelare i fickan så kan behöver ens arbetsdagen inte vara helt bortkastad

På sidan Librivox har tusentals böcker lästs in av volontärer och på det sättet blivit public domain. Finns fler av Karl Marx fortfarande sjukt aktuella verk. Tex kan man ladda ner nästan hela kapitalets första band som audiobok samt kortare verk som tex Wage-labour and Capital och såklart Manifestet. Även Hypocrisy of Puritanism och Anarchism and other essays, båda av den alltid lika läsvärda Emma Goldman finns att ladda ner från sidan. Inlästa med en inlevelse och ett känslosvall som med utmärkt precision fångar andan hos den epok av revolutionära anarkister som hon tillhörde. Även traditionella ekonomer som Adam Smith finns publicerade på sidan.

På http://www.audioanarchy.org/ kan man också hitta en del guldkorn till sin IPOD.
I samlingen anti-work essay’s finns tex klassiker som The Abolition of Work av Bob black och The rise and fall of Work av Raoul Vaneigem. Dem som känner för lite radioteater istället kan ladda ner Letters of Insurgent. En bok, som i formen av brev, skildras kommunikationen mellan revolutionärer i ett land som gått igenom både en revolution följt av en borgerlig backlash(al’a Sovjet).

Vill man hellre lyssna på amerikanska vänster-celebriteter som Chomsky, Parenti, Jello Biafra, Ward Churchill m.f. så är sidan radio4all.net en outtömlig resurs.

Reistance mp3 är en sida som samlar föredrag från ett årligt forum i england där trottar träffas för att prata om ekonomi, Marx, Lenin m.m. Trots detta finns det en del guldkorn på sidan. Tex detta föredrag av en engelsk f.d polis.

/ Erik

Röd radio

Kalla kriget propaganda

Arbetes vanära.

Arbetes vanära.

Kommunen och kapitalet sitter i ESF-båten

Så går det till när dom ska tjäna jävligt mycket pengar i fastighetsbranschen

Steg 1: köp billiga fastigheter eller tomter vars användningsområde lätt kan ändras, t.ex. nedgångna innerstadsfastigheter.
Steg 2: se till att någon annan, t.ex. kommunen, staten eller EU, investerar i området så att du kan använda fastigheterna till andra saker. Till exempel kan billiga hyresbostäder förvandlas till dyra bostadsrätter om området lyxrenoveras och arbetarklassen trängs ut på rika människors bekostnad. Små affärer i nedgångna kan lokaler förvandlas till flashiga butiker som betalar höga hyror om ett kundunderlag av höginkomsttagare förs in i området.
Steg 3: casha in miljonerna.

Denna process kallas när den genomförs i innerstäderna för ”gentrifierning”, från engelskans ”gentry” som typ betyder fint folk. Det fina folket kommer. Alla andra trängs ut. För 20 år sedan ockuperades övergivna hus i Göteborgs Haga, nu är där pittoreska smyckesbutiker och konditorier. Samma husockupationer kunde ses i den klassiska arbetarstadsdelen Södermalm i Stockholm, eller i Londons Lambeth, Brixton och New Cross, Amsterdams innerstad och Berlins Kreuzberg. Men nu har de rika befäst sig i de stadsdelarna genom att först locka dit unga hippa människor som köper billiga lägenheter och när deras cash börjar rulla in vid 25 stannar kvar och rustor upp. Givetivs hjälps denna marknadens logik av lokala upprustnings projekt sponsrade av kommunen och med snuten i släptåg.

Samma process kan man se även idag i Malmö, där ”hippa” Möllan har varit ground zero för denna skrämmande utveckling. För 15 år sedan fick man flera gratis månadshyror om man tog en tom lägenhet i Malmös innerstad. Nu sitter det lappar med ”hittelöner” på tusentals kronor för lägenheter i samma områden. Samtidigt patrullerar polisen mer än någonsin, övervakningskameror dyker upp, kommunen hetsar om ”rena gator”, äckliga studenter gör vidriga filmer om ”exotiska” arbetarstamhak i stadsdelen och det kommunala bostadsbolaget köper upp fastigheter för att kunna rusta upp området och kontrollera vem som bor där bättre än via privata hyresvärdar.

Mitt i detta finns den gamla sunkiga gallerian, som för ett tag sedan döptes om till Leonard i samband med en misslyckad uppfräschning. Företaget bakom det är det enorma Stena fastigheter, en del av Stena-gruppen som 2007 hade tillgångar på 75 180 000 000 kronor. Men namnbytet på sunkgallerian funkade inte – billig marknadsföring funkade inte, istället kopplas den dynamik som finns bland möllans alla olika projekt in. För när European Social Forum kommer till stan ska de nämligen checka in på Sunk-Leonard där det bli bio på ”Mitt Möllan” som med hjälp av lokala initiativ marknadsförs som ”ett center för kreativitet” och en ”mötesplats” som strävar efter att vara ”ekologisk, rättvis, etisk, hållbar”.

När Malmö stad köpte ESF för 3.5 mille så var det kanske trots Volkspartiet och Schmoderaterna klagande en bra investering, ett billigt sätt att fortsätta sitt stadsplaneringsprojekt och hjälpa företag att lyfta ut de bitar av Möllan-imagen som de kan använda och samtidigt stänga ut allt farligt som finns i innerstaden. Vad skulle det kosta för ett företag som Stena att fixa allt det som kulturfestivalen sammankopplad med ESF gör åt dom, hur mycket äkta ”etisk” marknadsförings får de inte gratis? Hur bra passar det inte med en vision där unga människor på väg in i överklassen undre del känner sig hemma på ”rättvisa och gröna” Möllan även efter 25 och istället för att köpa en villa i Vellinge ser till att ombilda hyresrätten till bostadsrätter som bara deras sorts människor har råd med? Vilket bättre sätt att skapa kundunderlag till SoFo-style butiker än att dra nytta av något så fint som ESF? Kommunen och kapitalet sitter ganska bra i ESF-båten, men det är alla volontärer som ror i deras gigantiska rebranding- och utrensningsprojekt.

Kubansk punkare lever farligt

Gorki Águila, sångare i det uppkäftiga och sexuellt frispråkiga punkbandet Porno para Ricardo har ställts inför rätta efter att ha retat upp regimen i sitt hemland. Låten som retat upp dom heter : “Quiere que yo le aplauda después de hablar su mierda delirante” (Han vill att jag ska applådera efter att han snackat sin galna skit”) och handlar sjävklart om Fidel Castro. Han har nu blivit tvugen at låna pengar av sin pappa efter att fått en böter på 600 pesos (motsvarande 300 kronor, eller två månadslöner för Gorki Águila). Det har dock inte avskräckt han och han utlovar en hatlåt mot Raúl Castro på sin kommande skiva.

Punk!

Punk!

Volkspartiet har alltid rätt….

Ni minns Volkspartiet desperata försök att sammankoppla diverse sossar inblandade i European Social Forum med ungdomhusriots och annat som faktiskt är kul till skillnad från kommunalpolitik? Nu har tidningen Sydsvenskan hakat på och nojjar upp sig själv över kravallrisken och olika youtube-hot. Samtidigt spelar Malmös mest hatade person, kommunalrådet Illmar ”att jag har en liten snopp spelar ingen roll för jag har en stor torso” Reepalu, dum med sin mest oroade min. Någonstans har formuleringen ”Vill du bryta upp asfalten och plantera en kolonilott?” blivit till ”. . talas det också om att ”bryta upp asfalten””. Seriöst, hippiejargong förvandlas till kravallrisk. Givetvis vill inte Malmös roligaste politiska parti, moderaterna som har gjort sig kända för sin kreativa bokföring och sanslösa överklasskocksfestande med fjortisar på Näset, blandat sig i leken. Deras fruktan att ESF “uppenbart riskerar att bryta ut i ett rent kaos i Malmö” ligger helt i linje med Volkpartiskollegornas hetz, men ett halvår för sent.
Men vi på Kolla! misströstar fortfarande. Var är den allmänna inbjudan till plundring av alla Davidhalls modeaffärer som vi så enträget kollar efter i vår postbox varje dag? Är det bara en hype eller kan vi räkna med en fest av Göteborgsmått. Ingen verka veta, utom en aningen sinnesslö journalist på Sydsvenskan. Men till dess hoppas vi att Volkspartiet har rätt och att det blir tumult utan dess like och nöjer oss med att kolla på youtube:

Det brinner i Malmö om ett par veckor? Eller?

Det brinner i Malmö om ett par veckor? Eller?

Seattle revisited

Ni kanske kommer ihåg Göteborg tydligare, men det var faktiskt i Seattle som var den första stora smällen i toppmöteskavalkaden. Visserligen hade toppmöten mötts av protester tidigare, EG-mötet Köpenhamn 1988 eller G7 i München 1992, för att inte tala om valutafondens olika tvångsprogram som mötts med kravaller runt om i tredje världen. Men Seattle 1999 var ändå början på något stort, en höjning av temperaturen, en stigande intensitet, en förtätning av globala konfliktlinjer.
Så lagom till tioårsjubileet kommer en Hoolywoodfilm som ska fånga spektaklet i all sin härlighet. Är inte skådespelssamhället fantastiskt! Allt går att tjäna en slant på, och vi väntar med spänning på att se Ray Liotta sucka över sönderslagna fönsterrutor uppblandat med arkivfilm på kravaller och moraliskt indignerade ickevåldare som skriker i högan sky när tokiga primitivistveganer drar fram som en hord gräshoppor. Vi hoppas på att få skådespelarsnutar i skitfula ponchos, eftersom USA:s mest nedregnade stads ledning hade kommit på att om man ger polisen riktigt fula kläder slår dom hårdare för att dra kamerornas uppmärksamhet från deras påtvingade bad-fashion day. Du vet att du inte kommer att kunna låta bli att gå på premiären.

“Den här ponchon är så ful att jag måste slå någon demonstrant hårt. Skit hårt.”

“Den här ponchon är så ful att jag måste slå någon demonstrant hårt. Skit hårt.”

Euro trash, Korfu style.

Ingen kan ha missat de multinationella företagens senaste påhitt – eco-trenden. Klimatkompenserade flygbiljetter, ekologiskt McDonalds kaffe och fula jeans av hampa lanseras som modernt och modemedvetet av varenda liten girig företagare som tror sig kunna tjäna en slant på det. Men när kostnaderna blir för dyra och ingen frivilligt vill betala för att allt ska vara grönt är det såklart arbetarklassen som får ta smällen som vanligt.
I Lefkimmi på grekiska Korfu fick de lokala invånarna nog av dubbelmoralen när de direkt drabbades av den. Planer på att en gigantisk sopstation precis bakom lokalsamhället har mötts av protester som håller på att gå över styr. I tre månader har bygget motarbetats och krav har ställts på att staten ska ta hand om soporna istället för att bara dumpa dom i ett gigantiskt hål. Det är genom sådana krav som de kostnader som inte går att baka in i fina ekologiska förpackningar kan se till att flyttas från arbetarklassen till de styrande som är ansvariga för förstörelsen.
När en fredlig demonstration förra veckan angreps av snuten och en gammal tant fick så mycket stryk att hon fortfarande riskerar att dö fick folk nog. Snabbt beväpnade sig lokalbefolkningen och gick till motangrepp med järnrör och brandbomber för att köra bort polisen och sabotera soptippsbygget. Polisen visste inte vem du skulle ta fast för upploppet, så de passade på att plocka den lokala prästen. Smart drag!

Brinnande grekiska sopor.

Brinnande grekiska sopor.

Nytt från den undre världen…

Vi gillar brottslighet och brott med samhällsordningen på Kolla! Stölder, statskupper, scams, vad du vill… Vi älskar dem alla lika mycket. Men det gäller att inte dra all brottslighet över samma kam. För vad Kolla! däremot inte gillar är när arbetarungdomar stjäl från sin egen klass eller eldar upp sina grannars bilar. Det finns bättre människor att stjäla från och bättre bilar att elda upp. Ibland kanske en eller annan sottig Ford 92 hänger med i bara farten när det är kravall, men i princip är det dåligt.
Samma sak gäller när det handlar om att utsätta personer från samma klass som en själv för hot och våld för att få deras pengar. Det är ingen bra idé. Men istället för att rekommendera att leva ett liv av kriminell avhållsamhet är det kanske ett bättre att rikta blicken mot den senaste trenden bland unga förbrytare – bankrån!
I sann Baader-Meinhof anda är det rånade banker, postkontor, och värdetransport som har blivit den senaste stora grejen. Den trendmedvetna brottslingen har där med slutat att göra sina egna kvarter osäkra och satsar istället på att knycka direkt från kapitalismens finansiella institutioner. På gatan är detta mode redan etablerad sedan länge, och trendkänsliga ungdomar har inlett en fullkomlig rånvåg den senaste tiden. Men Kolla! kan som det enda kommunistiska livsstilsmagasinet avslöja nästa års stora crime-fashion. Enligt säkra källor på branschmässan i Milano kommer nästa års thing att bli massiva lunch-grab-n-grabs i den urbana medelklassens dyraste affärer samt meningslös skadegörelse i innerstadens lyxbutiker. Även om bankrån är det hetaste just nu gäller det att ligga ett steg före och tänka på nästa säsongs trender redan idag. Vem vill stå där vid ett bankkontor med en tafflig soft air gun när det till våren kommer att vara massplundring i Gucci-affärer som gäller?

Go for the big money…

Go for the big money…

Snatteriet ökar!

Det kommer som en glädjande nyhet att TV4 rapporterar om ett ökande snatteri runt om i landet. Att snatta är som bekant ett möjligt sätt att förstöra kapitalismens livspuls, varucirkulationen, och ta tillbaka lite av det mervärde som stjäls från en varje dag. Alla de rättrådiga socialister som protesterar och menar att det bara handlar om individualistiskt beteende kan glädjas av det enligt sannings vapendragare, TV4, allt mer handlar om organiserad stöld. Stora ligor drar omkring och lägger vantarna på alla godsaker som de kan komma över.
Men här finns faktiskt en invändning att göra. När en vara stjäls som ett beställningsjobb för att sedan sättas in i kapitalismens varuutbyte igen har inte den snattade prylen slutat att vara en vara. Nix, istället är allt som har hänt att en del av vinsten som företaget som säljer varan gör har flyttats till ett annat företag, det som anställer snattaren för att flytta varan från en business till en annan. Istället för att bryta kapitalismens makt har bara ett skikt av arbetare skapats som måste agera helt utan för lagens skydd.
Med andra ord är det bra när arbetarklassens förstör kapitalismens cirkulation av värde, men inte när olika kapitalister tävlar med varandra om att kontrollera möjligheten att sälja saker till oss, som kapitalets makt utmanas. Man kan ju hoppas att snatteri-arbetarna åtminstone kan sno på jobbet och själva bygga upp lager med god mat och schyssta rakhyvlar om de får för dåligt betalt av sina uppdragsgivare.

På flykt från arbetet.

På flykt från arbetet.

Chefer gör fet profit på överviktigas mindervärdighetskomplex

Ny undersökning visar att överviktiga kvinnor i snitt tjänar 200 € mindre än överviktiga män.
Ingen mår bra av den sondmatning med ouppnåeliga monotona skönhetsideal som vi människor utsätts för. För överviktiga män så är dock situationen något bättre, då män i mindre grad än kvinnor döms utifrån sitt utseende. Detta kombinerat med en mängd av fördomar mot s.k. överviktiga har gjort att många stora vackra kvinnor får dåligt självförtroende. Vilket gör det mycket lättare för chefer att dumpa deras löner. Med en dokumenterad löneskillnad på 200 € mellan överviktiga män och kvinnor så är det ett faktum att många chefer har satt i system att utnyttja många överviktiga kvinnors obefogade anspråkslöshet till att dumpa deras löner.

Men även om många chefer och filmregisörer verkar tro att bara trådsmala damer kan vara bra sekreterare så finns det inget skäl att ta in sådan skit. För att stå upp för sin rätt så måste man först och främst vara helt medveten om att man har och förtjänar den(och så mycket mer därtill). Att älska sig själv är alltså det första steget mot att kunna hata och skada ens chef. Ta den nu.

stor och vacker

stor och vacker

Tack för att ni finns, Starbucks.

Eller: Vad gör vi när McDonalds skaffar sig en grafisk profil baserad på mörkgrönt och guld?

Enorma företag brukar vara duktiga på att komma på och sprida nya former av jävelskap som tvingar dom anställda till jobba skiten ur sig. Att hatet mot dom därför är enormt är inte så konstigt, alla som slavat på BK eller McDonalds vet vad vi snackar om.
Ett företag med en del lustiga påfund som vi prekära arbetare i denna delen av världen hitintills har sluppit bli utsugna av är den amerikanska kaffejätten Starbucks som med sina 40 000 fik helt dominerar kafémarknaden på många andra ställen. Hur som helst var det nyligen en global aktionsdag mot denna kedja som i sig illustrerar en del intressanta tendenser i den senkapitalistiska klasskampen. Några arbetare hade velat starta upp en fackförening, det hade blivit jidder, och sen var det tokiga syndikalister som stod med arbetarromantiska plakat och härjade på sådär 30 ställen runt om på planeten.

För det första är själva motståndet mot just Starbuckskedja i sig själv intressant. Inte ofta kopplas det samman med en nostalgisk och moralisk syn där kedjor ställs mot lokala butiker eller andra mindre kedjor. Men visar inte det faktum att mikroskopiska små fackföreningsembryon har kunnat bråka, och på så sätt haft möjligheter att sprida kamperfarenheter och kampmetoder på ett globalt plan istället att de stora kedjorna om något är progressiva? Det stora företagen som strömlinjeformar våra erfarenheter av arbete vilket gör det lättare för oss att känna igen varandra i länders arbetarklass som annars kanske är väldigt annorlunda, och kampanjer utifrån just dem erfarenheterna gör att vi kan kommunicera och agera tillsammans med varandra på ett globalt plan. McDonalds Workers Resistance är projekt som evisar de enastående utomfackliga möjligheterna i detta.

En annan grej som kan vara värt att resonera kring är det här med hur företag vill använda en fin image på olika sätt. Du vet, man ska handla hos Body Shop för att de är så mycket finare än Åhléns eller vad det nu kan vara. Precis så är Starbucks, komplett med ekologiskt kaffe och standardiserad världsmusiksamlingar till salu bredvid sina torra munkar. Strategin som används mot detta är ofta att försöka visa baksidan på påståendet om företagets ansvar: man kommer dragande med att Starbucks sparkar fackliga aktivister eller beter sig illa mot arbetarna på sina plantager eller vad det nu är.

Men den fundamentala poäng som denna kritik riskerar att missa är att företagskedjor använder sin äkta snällhet för att göra det värre för sina arbetare. Den nya arbetsideologin dikterar att vi ska vilja bli bättre människor genom att arbeta bättre åt dom som suger ut oss för att bra just för att dom erbjuder oss möjligheten att bli bättre – utanför kapitalismen finns bara en tomhet, något omöjligt och hotande. Den taktiska frågan blir då inte att bevisa hur hemska kapitalisterna är som är oetiska, utan hur hemska kapitalisterna är genom att ta just sitt ”etiska ansvar”.

Ett övertydligt exempel är hur den engelska kafékedjan Pret-a-porter uppmanar sina kunder att ”ta sitt miljöansvar” genom att säga till personalen om de ger ut för många servetter. På Starbucks finns också en rättvise-fetischism som i sig, inte genom sina brister, är ett konkret hot mot de anställda. Klagar man är man inte längre en ”medarbetare”, då är man en förrädare som inte förstår att uppskatta vilken fin och harmonisk arbetsplats man jobbar på. Arbetet förändras allt mer från ett system där vi bara ska hålla käft och göra som vi blir tillsagda om vi ska få bonusar, till ett system som domineras av en ideologi som helt bygger bort klassmotsättningar, där allt ansvar är fördelat i en miljon nivåer så att vi ska styra oss själva och teoretiskt sett kunna gå från golvet till ledning. Kort sagt, det nya ”etiska arbete” som präglar många växande företag som bygger på tillfällig arbetskraft vill att vi ska frigöra oss genom vårt arbete istället för vår spontana frigörelse i flykten från arbetet. Det är ett angrepp på det kraftfullaste vapen vi har: arbetsvägran.

Vad kan man göra? Tja, man kan hjälpa företaget att bli bättre på sin företagsetik, hjälpa dom att ordna till det så att ideologin ”arbete ger frihet” inkluderar även de bråkiga och att en massa bror dukig-bossar med röd-svarta pins upprätthåller företagets etiska mål. Eller kan man använda varje möjlig chans, facklig konflikt eller påförande av mer arbete genom nya etiska buzzwords, till att stärka arbetarkollektivet och göra uppror med hela den nya arbetsetiken, ett uppror som per definition måste vara kollektivt och där med skapa en helt ny moral, en anti-arbetsmoral som bara tar hänsyn till våra gemensamma intressen som arbetare.

Så gör som Joanna i Office Space, vägra vara en munter löneslav som gör det bästa av en pissig situation…

Filosofiska muggar på Starbucks.

Filosofiska muggar på Starbucks.

George Grosz

“Samhällets stöttepelare” av George Grosz
http://en.wikipedia.org/wiki/George_Grosz